Hall of Fame

Hammarby Bandy har instiftat ett hall of fame för föreningen.

Just nu är nio personer invalda:

 

 

 

Nr 1 – Leif Fredblad

2019: Den legendariske Hammarbycentern Leffe Fredblad, född 1936, har valts in i bandyns Hall-of-Fame. Leffe fick sin bandyuppfostran i Gustavsbergs IF, där han som 15-åring debuterade i A-laget. 1954 värvades Leffe till Hammarby. Som fotbollspelare! Men det var i bandy han skulle bli en av Hammarbys – och landets – absolut största spelare genom tiderna.

Bilder: hifhistoria.se

 

En duktig skytt

”Fotbollskarriären i Hammarby blev kort, Lennart Nyman, lagledaren, satsade på andra spelare, men i bandy spelade jag i A-laget i 19 år”, berättar Leffe.

Debuten i Hammarby ägde rum vintern 1955. Hammarby vann då div II östsvenska och gick till allsvenskan via ett lyckat kval mot Åmål.

Leffe spelade center och var en mycket duktig skytt. På landsorten snackar man alltid om att Stockholm saknat skyttar. Men Leffe Fredblad var ett lysande undantag. Han var precis som Jonas Claesson. Han kunde skjuta från båda hållen och i flykten. Han var dessutom en mästare i att täcka bollen. Och därigenom en framstående dribbler. Leffe är helt klart en av landets främsta centrar genom tiderna.

 

Spelade SM-final 1957

Den allsvenska debuten ägde rum på nyårsdagen 1956 på Stadshagen mot Skutskär. Matchen slutade 1–1, men Leffe lämnade isen mållös. Sitt första allsvenska mål gjorde han i stället mot Bollnäs på Långnäs fem dar senare. Men det blev förlust, 2–3. Totalt gjorde han fyra mål sin första allsvenska säsong. Vintern därpå storspelade Leffe. Hans fina centerspel förde Hammarby till SM-final. Där blev det förlust mot Örebro, 1–2, men det var naturligtvis Leffe som gjorde Hammarbys mål.

1958 började Leffe plugga på Tandläkarhögskolan, han blev färdig tandläkare 1963. ”Leffe var otroligt ambitiös”, berättade mångårige lagledaren Sten Lindström. ”På tågresorna till och från bortamatcherna spelade de flesta killarna kort. Men Leffe satt oftast med en bok i handen och pluggade”.

Från comebacken 1956 spelade Hammarby allsvenskt 14 vintrar i rad, tom 1969. Leffe var med samtliga åren. 1966 och 1967 stod han på topp.

Båda de vintrarna gjorde Leffe 25 seriemål.

 

221 mål på 203 matcher

Vintern 1969 trillade Hammarby ur allsvenskan. Leffe hade tänkt varva ner i division II. ”Men nu kunde jag lika gärna fortsätta med Hammarby i tvåan”. Klubben gick direkt upp i allsvenskan igen och sen fortsatte Leffe i ytterligare tre år. Den 11 februari 1973 tog den allsvenska karriären definitivt slut. Då spelade Leffe sin sista allsvenska match (203:e), borta mot Sandviken. Det blev förlust, 2–6. Sitt 221:a och sista allsvenska mål gjorde Leffe mot Falun hemma den 7 februari samma år. Leffe gjorde två mål i matchen när Hammarby vann med 5–2. Leffes individuella målrekordet i allsvenskan är sex mål hemma mot Villa den 11 januari 1967. Hammarby vann med 8–3. ”Men min bästa allsvenska match någonsin gjorde jag annandag jul 1962. Vi slog Västerås på Rocklunda med 6–2 och jag gjorde fyra mål”.

 

Fem VM

Leffe Fredblad är inte bara en legend i Hammarby. Han är också 30-faldig landslagsman (16 mål) och femfaldig VM–spelare, 1957, 61, 63, 65 och 67. Som bäst blev det ett silver i Norge 1961.

Efter åren i Hammarby gick Leffe tillbaka till moderklubben Gustavsberg. Där spelade han i A-laget tills han var 45 år. Därefter blev det TRIM-bandy med Hammarby. Där fick han äntligen vara med om att vinna ett SM när Grängesberg besegrades med 7–1 i finalen 1986.

 

Svensk mästare i ishockey – med Djurgården!

Leffe Fredblad var också en dukig ishockeyspelare. 1962 blev han svensk mästare med Djurgården. ”Jag spelade hockey i sex klubbar, Nacka, Atlas Copco, Hammarby, GAIS, Göta och  Djurgården. 1963 gjorde jag min sista säsong, i Hammarby”. Leffe var skyttekung även i ishockey och spelade en landskamp, mot Finland på Nya Ullevi 1962 (7–1).

I fotboll var han i många år kedjeledare i Gustavsberg. Leffe har också spelat landslagsfotboll. ”Jag var med i det akademiska landslaget när jag pluggade på Käftis”.

 

Gillar allsång

Leffe Fredblad är helt klart en av Hammarbys allra största idrottsmän genom tiderna. Som bevis på det tilldelades han Hammarbybragden 1964.

Leffe var i många år populär klubbmästare i Sällskapet Hammarbyveteranerna. Inte minst när han stämde upp favoritsången, Olle Adolphsons ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”.

Heders, Leffe!

– Claes-G Bengtsson

 

 

 

Nr 2 – Jonas Claesson

2019: Jonas Claesson är den andre medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame. Han hyllades i samband med Bajen-kvällen, då Hammarby passande nog tog emot Vetlanda BK. Claessons två klubbar, efter de tidiga ungdomsåren i Sävsjö.

Claesson spelade i Hammarby i sex säsonger, 1996-2002, och är en av de vassaste målskyttarna som bandyvärlden har skådat. 362 av de 773 målen från högsta serien och slutspelet gjorde han i Hammarby-tröjan. Han är trefaldig världsmästare, och blev utsedd till årets man i svensk bandy fem gånger!

Jonas, hur var det att lämna Vetlanda för Hammarby, i något som är en av bandysportens stora övergångar?

Det var inte helt smärtfritt. Jag bodde ju i Vetlanda då, och skrev på för Bajen, innan jag löst boende i Stockholm. Det var väl precis på gränsen att jag vågade gå till affären och köpa mat. Den våren var inte så kul, men det lugnade ned sig sedan. Räddningen var att det löste sig, så att jag kunde flytta upp rätt tidigt. Sedan lämnade jag ju ett av Sveriges två-tre bästa lag för en nybörjarförening på alla sätt och vis, inte bara bandymässigt.

 

”Alla som ville vara med, fick det”

Ja, hur var det att spela bandy i Stockholm de åren runt millennieskiftet?

Oerhörda kontraster. Till en början var det väl en 35-40 man på träningarna, av blandad kvalitet. Alla som ville vara med fick det, ungefär. Men det var ju ett rutinerat gäng från Västerås i laget också, med ”Holger”, ”Larre” och Westman. Så det där fick vi ordning på rätt fort. Och det togs små steg här och där med träningstider, omklädningsrum etc. Man gnäller idag på förutsättningarna och dålig organisation. På 90-talet fanns det knappt någon organisation överhuvudtaget. Det var några få personer som gjorde allt. Men det var fantastiskt på sitt sätt, inte minst med allt folk på läktarna. Det var ju världens hajp, och med dåtidens mått en helt ny grej. Och ändå åkte vi ut i kvartsfinal de första åren. Jag minns när vi mötte Falun i en avgörande match, och det måste ha varit 8000-9000 på plats. Jag har aldrig sett så mycket folk på Zinken. De jobbiga sakerna runtomkring skrattade vi åt. Det var lite som att köra eller dö. Det var ju stort med Hammarby även runtom i bandysverige. Klubben hade ju satt en tagg i ögat på många, genom sina värvningar, och alla ville slå oss. Det var ju ofta publikrekord även på bortaplan.

 

”Det påtagliga var kärleken till klubbmärket”

Vad minns du bäst från tiden i Hammarby?

Det påtagliga, som var helt nytt för mig, var kärleken till klubbmärket från folket som följde bandyn. Även vi som kom från etablerade klubbar som Vetlanda och Västerås med klassiskt bandyintresse hade inte upplevt något liknande. Sedan var det ju stort när vi blev klara för SM-finalen 2000, genom att vinna uppe i Falun. Och även året efter, när vi slog ut SAIK i semi på bortaplan.

Hur ser du tillbaka på de två SM-finaler du spelade med Hammarby (mot SAIK 2000, och VSK 2001)?

I den första låg vi ju under med 4-0 efter 20 minuter. Vi kom nästan ikapp, men orkade inte riktigt i slutet. Det var många i laget som inte hade någon finalrutin då, och även om vi hade mycket folk på Zinken var det ju annorlunda att komma till Studenternas och spela inför över 20 000 åskådare. Det tror jag också påverkade. I stunden var det såklart en jättebesvikelse, men vi hade ändå gjort vår bästa säsong dittills. Då var det betydligt värre året efter. Det var ju en ren katastrof att förlora den. Och personligen tog jag det hårt, eftersom jag brände två frilägen. Normalt sett ska man ju sätta nio av tio då, och man måste ju ge Bergwall att han räddade, men det var för dåligt. Då var inte silver nog för oss.

Vem var den bästa lagkamraten du hade i Bajen?

”Holger” (Jonas Holgersson, red. anm.) och jag drev ju mycket i klubben. Vi påverkade mycket hur saker och ting skulle vara. Vi hade en jättetajt relation under några år. Sedan tycker jag att vi hade en jättebra sammanhållning, hela gänget, och det var många bra spelare. Sedan kom ju Stefan Karlsson, som hade varit förbundskapten, in -99. Det var ju ett jättelyft för både laget och organisationen. Det var påtagligt att föreningen var under uppbyggnad och på väg någonstans. Och det var väldigt roligt att vara med om.

 

Vad var det som gjorde dig till den bandyspelare du var?

Det vet jag faktiskt inte. Det har jag inte funderat på. Men grunden lades ju i Vetlanda. På den tiden tyckte vi att vi inom bandyn hade de bästa ledarna, i både klubb- och landslag. Och det gav en bra skjuts i utvecklingen. Min generation tog ju över efter 81-generationen (de som vann Sveriges första VM-guld, red. anm.) på planen. De blev ju sedan duktiga ledare och präglade vår generation på ett positivt sätt. Klimatet var rätt tufft i de stora klubbarna som Boltic, Vetlanda och Västerås och det fanns inga junioravbytare på den tiden. Men kunskapen fanns där, och det var bara att suga i sig från bra läromästare. Både när det gäller träning, spel och taktik.

Vad var hemligheten bakom ditt fruktade skott?

Jag sköt bra rätt tidigt. Jag hade lätt för det när jag var väldigt ung, och förfinade det med all träning. På den tiden var det ju ett mer varierat spel, på ofta sämre isar eftersom allt var utomhus. Det var mer lyft- och lyrspel, och det var ibland rätt lite is kvar att avsluta på. Man fick lära sig att skjuta från många olika lägen, något jag tränade jättemycket på.

Vilken koppling har du till bandyn idag?

Jag hoppade in som expertkommentator på SVT under VM-finalen senast. Jag ser tyvärr inte så mycket bandy på plats, men det blir väl en 5-6 matcher per säsong. Grabben spelar ju hockey, så det krockar en hel del. Senast var jag och såg Nässjö-Åby/Tjureda i toppmötet i Bandyallsvenskan. Det var jättekul. Nuförtiden har man ju, på gott och ont, så bra möjligheter att se bandy på nätet. Både live och i efterhand. Jag brukar kika på en del där, inte minst highlights.

Vad betyder Hammarby för dig idag?

Det betyder fortfarande mycket, och visst följer jag med vad som händer även om jag inte ser så många matcher. Men mot slutet av säsongen, när det blir vasst läge i slutspel så följer jag ju klubben än mer. Och det sticker ju i hjärtat när man läser om ekonomiska bekymmer. Det är ju inte första gången. Det är inte roligt. Jag hoppas på ett innerligt sätt att det löser sig. Och även om hajpen har lagt sig, och det inte är lika mycket folk på Zinken nuförtiden, är det fortfarande många som är engagerade i klubben. Och mycket har ju blivit bättre. Se på barn- och ungdomssidans utveckling. Det fanns ju bara några få lag förr, och inga dam- och flicklag. Nu är det ju bra att ungarna är där.

Hur ser du på att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?

Det är häftigt och hedrande på alla sätt och vis. Men för varje sådant här omnämnande man får så inser man mer och mer att man är på döhalvan, haha. Allt som hände då sitter självklart kvar, och även om det var jobbigt ibland så var det den roligaste tiden hittills i livet. Kul att få uppskattning för det man bidragit med, såklart.

– Robert Tennisberg

 

 

 

Nr 3 – Stefan ”X:et” Erixon

 

Erixon spelade på det centrala mittfältet i Hammarby Bandy i tolv säsonger, uppdelat i två sejourer – 2002-2007 samt 2008-2015 – med ett äventyr i Ryssland under en och en halv säsong däremellan. Under åtta av dessa säsonger bar ”X:et” kaptensbindeln, och fick äran att lyfta SM-bucklan både 2010 och 2013. Dessutom har han blivit världsmästare vid hela fem tillfällen.

Motiveringen lyder: “En komplett spelare man kan bygga lag kring. Ett konstruktivt kraftverk, som med styrka och klokhet ledde Bajen till klubbens två första SM-guld. En ödmjuk härförare, och ett föredöme, på och utanför planen.”

Stefan, hur ser du på att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?

–Det känns ärofyllt på alla sätt. Jag vet ju vilka som tidigare är invalda (Leif Fredblad och Jonas Claesson, red. anm.), och det är häftigt att finnas med där bland dem. En stor ära.

Du var ju med och vann Hammarby Bandys två första SM-guld, 2010 och 2013. Hur minns du tillbaka på de guldsäsongerna?

–Inför säsongen 09/10 visste vi inte vilken väg Bajen skulle ta. Men Stefan Karlsson och Leif Klingborg kom in som tränare och drev det hela i en bra riktning. Truppen var målmedveten, och revanschsugen, och det kändes rätt hela vägen. Vi lyckades genomföra det vi hade bestämt, och vi hade väl även lärt oss av alla finalförluster att göra läxan hela vägen. Nu blev det ju en massa snö i finalen (mot Bollnäs), men det sket vi i. Vi skulle bara vinna. Jag minns att jag kände en sådan jäkla lättnad när slutsignalen gick. Och så känslan av att se supportrarnas glädje. De som hade väntat så länge. 2013 var det lite samma känsla som tre år tidigare. Det var en väldigt häftig säsong. Vi hade en riktigt bra stomme i laget, med hög delaktighet. Vi fick med hela gänget, och det kändes verkligen som att vi skulle gå hela vägen om vi bara gjorde vår grej och fick ut allt. Det kändes avslappnat och tryggt, trots att vi i finalen spelade inför nästan 40 000 åskådare (mot Sandviken, på Friends Arena). Det är, i mina ögon, den häftigaste bandymatch som har spelats. Och att tre fjärdedelar av åskådarna bildade ett grönvitt hav och skapade en fantastisk inramning  gav ju en magisk känsla.

 

Vad hade du för bild av dig själv som bandyspelare när du kom till Hammarby sommaren 2002?

–Jag hade ju debuterat i landslaget ett par år tidigare, men inte spelat något VM. Jag visste att jag behövde flytta från Motala för att ta det sista steget, och för att kunna kliva in i landslaget på allvar, så när Thomas Fransson ringde var det ingen tvekan. Jag var rätt stark defensivt, men ville utveckla offensiven. Jag fick chansen att träna med väldigt duktiga lagkamrater. David Karlsson och Jesper Eriksson kom samtidigt som mig, och i laget fanns ju redan spelare som ”Palle” Sandell, ”Holger”, ”Rosa” och ”Lillis”.

Hur var det att vara bandyspelare i Bajen på den tiden?

–Jag fick förtroende att spela direkt, centralt på mitten. Vi tränade otroligt bra och målmedvetet. Och vi diskuterade bandy hela tiden. Hela laget var intresserat och engagerat. Det fanns en speciell Hammarby-kultur, där alla var träningsvilliga och ville framåt. Vi satsade hårt, trots att det ju inte alltid har varit klockrena förutsättningar i Stockholm. Det där guldet fanns ju där att vinna. Att det dröjde längre än vad man hade hoppats och trott var ju jobbigt förstås. Det var tunga finaltorskar, och jag var med om fyra stycken innan vi vann. Men desto skönare när det väl hände. Två gånger dessutom.

Innan det lossnade ordentligt för Bajen var du ju iväg och spelade i Ryssland. Hur var det?

Ett äventyr, såklart. Jag hade spelat i Bajen i fem säsonger, och hade under den tiden tackat nej till något förslag från bl.a. Kazan. Men efter säsongen 2007 kändes det som att det var dags att ta chansen, när Zorkij hörde av sig. Läget i livet var bra, och det är alltid nyttigt att byta miljö. Det är klart att det var tungt på ett sätt att lämna Hammarby, inte minst eftersom flera spelare försvann då. Men det var nyttigt för mig. Jag lärde mig en hel del där borta, i Moskva. Inte minst att klara mig i ett annat, tuffare, klimat med en lite annan mentalitet. Det är ju mycket upp till individen själv i Ryssland, och man har höga krav på sig om man vill spela. Dessutom är det ju en annan typ av bandy, med mycket skridskoåkning och full fart. Som proffs kunde man ju träna ett par pass om dagen, och jag har nog aldrig varit i bättre form – rent fysiskt – än när jag kom hem till Sverige igen, i december 2008.

 

Vi som såg dig spela imponerades över din kvalitet. Inte minst det faktum att du aldrig gjorde en dålig match. Hur skulle du själv beskriva din inställning och dina styrkor?

–Jag försökte vara så fysiskt förberedd jag kunde, och ha en hög arbetskapacitet. Jag var väl en rätt bra skridskoåkare och jobbade hårt. Skottet lyckades jag träna upp. När jag var runt 20 tyckte jag att jag var en svag skytt. Några år senare fick jag förtroendet att skjuta hörnor och straffar i Hammarby, för att vinna SM-guld. Mentalt sett har jag alltid haft en instinkt att vilja vinna, och en självklarhet i att kunna känna stolthet i prestationen. Det gick nästan över gränsen i unga år, men jag jobbade en hel del med den biten. Det finns inte i min värld att förlora och samtidigt känna att man inte gjort sitt bästa.

Hur var det att vara lagkapten i Hammarby, som du ju var under åtta säsonger?

–Det var ett fint uppdrag att ha det ansvaret. Att driva på utvecklingen både på och utanför isen. Jag hade ju många duktiga och erfarna lagkamrater när jag kom till Bajen, och sedan blev ju jag någon som hade varit med ett tag. Jag har hela tiden velat ta ansvar och driva på, att tävla. Att försöka få andra att förstå vad som krävs för att gå hela vägen, och visa till laget att man hela tiden vill utvecklas och prestera max. Och kanske framför allt hur härligt det är att spela inför vår publik på Zinken.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på din långa bandykarriär?

–Jag försökte verkligen alltid att göra mitt bästa, att göra jobbet och bidra i båda riktningarna, och jag hade hela tiden ett driv och en hunger på att bli bättre. Och det är klart att jag är stolt över att ha lyckats hålla mig på en hög nivå under en rätt lång tid. Jag hade äran att spela elva raka VM för Sverige, och under den perioden lyckades vi bli världsmästare fem gånger. Och så, självklart, de två SM-gulden med Hammarby. Det är ju de absoluta höjdpunkterna i min karriär.

Vad har Hammarby betytt för dig?

–Otroligt mycket. Det kändes så klockrent att få komma hit. Att få känna på atmosfären på Söder, och runt Zinken. Folket runtomkring, och så alla medspelare. Det är en så stor, och häftig, kultur runt klubben. Allt det gjorde att man växte, som både spelare och människa. Jag har fått otroligt många fina vänner för livet genom klubben.

Det har ju snart gått fem år sedan du slutade i Bajen. Hur följer du klubben nuförtiden?

–Jag har ju fortfarande kompisar i klubben, så jag följer laget och försöker att stämma av så mycket jag kan. Dessutom agerar jag ibland expertkommentator från Zinken i Bandyplay. Nu har det ju bytts ut lite folk det senaste året, men jag känner starka band till Hammarby. Jag vill att det ska råda en stabilitet i klubben, och att organisationen fungerar. Det har ju ofta varit en berg-och-dalbana gällande både ekonomi och yttre förutsättningar. Med den nya hallen i Gubbängen tror jag att det finns stora möjligheter för Hammarby Bandy i framtiden. Hammarby är en väldigt fin klubb, som förtjänar att må bra. Men det krävs ett otroligt hårt jobb, av många, för att nå dit.

Text: Robert Tennisberg
(Foto: Stéfan Bertolotti)

Faktaruta, Stefan ”X:et” Erixon
Född: 1 december 1977, i Västervik
Klubbar: Gamleby IF 1993-96, IFK Motala 1996-2002, Hammarby 2002-07, Zorkij (RUS) 2007-08, Hammarby 2008-15, Ulvarna 2016, Tjust Bandy 2017-19
Meriter: Fem VM-guld (2003, 2005, 2009, 2010, 2012), fem VM-silver, ett VM-brons, 114 A-landskamper, två SM-guld (2010, 2013), fyra SM-silver (2003, 2004, 2006, 2007), World Cup-seger 2009, Vinst i Svenska Cupen 2013 och 2014, ett ryskt ligasilver 2008, ett ryskt cupsilver 2008, VM-guld P18 1995, VM-guld P20 1996, vinnare av Hammarby-bragden 2010, medlem nr 3 i Hammarby Bandy Hall of Fame

 

 

 

 

Nr 4 – Åke ”Plutten” Andersson

En av föreningens allra största trotjänare genom tiderna har valts in som medlem nummer fyra i Hammarby Bandy Hall of Fame. Mångsysslaren Åke ”Plutten” Andersson hedrades postumt i samband med Hammarbys elitseriematch mot Frillesås. ”Pluttens” båda döttrar, Maria Magnusson och Ulla Forsman mottog diplom och blommor till publikens jubel på Zinkensdamms IP.

 

Motiveringen lyder:
”En lojal multibegåvning utan dess like, med det starkaste av klubbhjärtan. Kombinerade framgångsrikt flera idrotter, med över ett kvartssekel i Hammarbys tjänst i den sport han tyckte var roligast – bandyn.”

Åke ”Plutten” Andersson var ett unikum. Han spelade både bandy, ishockey och fotboll på högsta nivå i Hammarby. Och han gjorde det troget Bajen under flera decennier Han utövade även handboll och bowling i de högsta serierna. Sina största framgångar hade han på hockeyrinkarna, men han tyckte att bandy var det allra roligaste.

– Ja, det minns jag att han tyckte. Bandyn var det han tyckte bäst om, säger ”Pluttens” ena dotter Maria Magnusson.

– Det var ju matcher på helgerna. Och jag kommer ihåg att han skjutsades runt för att hinna med att kombinera bandyn med ishockeyn. Han gillade inte att åka bil, och hade en stark tendens att må illa. Men det fungerade inte med åksjuketabletter, för att han ju skulle vara fräsch till matcherna, fortsätter Maria Magnusson.

”Plutten” med sina två döttrar, ur Aftonbladet, december 1948.

Åke ”Plutten” Anderssons Hammarby-hjärta var obestridligt, och trots locktoner från många andra klubbar var det aldrig aktuellt för honom att svika den grönvita fanan. När undertecknad gjorde ett radioreportage i samband med klubbens 100-årsjubileum 1997 fick jag äran att interjia den legendariske ledaren Lennart Nyman. På frågan om vem han ansåg vara Hammarbys allra störste idrottsman genom alla tider, kom svaret blixtsnabbt och utan tvekan: Åke ”Plutten” Andersson.

 

Och även om han är mest känd som ishockeyspelare höll han alltså bandyn allra högst, och är nu en självklar medlem som en av de första i Hammarby Bandy Hall of Fame.

– Det är så kul detta, och denna utmärkelse gör att vi döttrar har återupptäckt en del av det pappa åstadkom som idrottsman. Vår mamma samlade en massa artiklar och foton i ett 15-tal klippböcker, och det har varit väldigt roligt att damma av dem och minnas tillsammans, säger Maria Magnusson.

 

Text: Robert Tennisberg

Faktaruta, Åke ”Plutten” Andersson
Född: 8 juni 1918
Död: 11 maj 1982 (vid 63 års ålder)
Klubb: Hammarby IF (bandy, ishockey, fotboll)
Meriter (i urval): Bandy: SM-silver (1957), 3 A-landskamper, 3 B-landskamper, spel i Hammarby 1934-58 (nio allsv. säs.), medlem nummer fyra i Hammarby Bandy Hall of Fame, Ishockey: Sex SM-guld (1936, 1937, 1942, 1943, 1945, 1951), ett VM-guld (1953), två VM-silver, ett VM-brons, ett OS-brons (1952), 134 A-landskamper, spel i Hammarby 1934-57 (samtliga i högsta serien), Fotboll: spel i Hammarby 1933-52 (en allsv. säs.)

Länkar:

https://hammarbybandy.se.space2u.com/classes-kronika-ake-plutten-andersson-var-hammarbys-storste-kampe-han-avslutade-karriaren-mot-sandviken/

http://hifhistoria.se/Historia/storys/1982pluttenruna.pdf

”Plutten”, 1957. Bild: hifhistoria.se

Åke ”Plutten” Andersson till höger. Bild: hifhistoria.se

 

 

 

Nr 5 – Göran ”Rosa” Rosendahl

2020: Göran ”Rosa” Rosendahl är den femte medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame. ”Rosa” hyllades i samband med Bajens sista hemmamatch under elitseriesäsongen, den mot Frillesås på fredagskvällen.

Motiveringen lyder: ”En elegant och innovativ gentleman. Med otrolig skridskoåkning, hårdhet, skottstyrka, ledarskap och spelfördelande finess var han en fröjd att skåda för Zinken-publiken decenniet runt millennieskiftet.”

 

Göran, hur ser du på att bli invald i detta sammanhang?

– Det känns jättestort. Men jag ser ju inte mig själv som den typen av person. Har jag gjort någonting? Det var ju ett tag sedan som jag spelade. Jag brukar alltid ta utmärkelser, av olika slag, med en nypa salt. Men detta är ju kul ur ett historiskt perspektiv, och det är stort att vara nummer fem.

Berätta om varför det blev Hammarby, efter dina framgångsrika år i Västerås?

– Jag ville röra på mig, och var sugen på att söka något nytt. Och Hammarby hade ju startat en kul satsning. Allt var ju på ett sätt färdigt i Västerås, och i Bajen handlade det ju om att bygga en kultur till att vinna någonting. Jag hade ju redan flera kompisar i Hammarby, i ”Holger” (Jonas Holgersson), (Andreas) Westman, ”Larre” (Mikael Larsson) och (Jonas) Claesson, så jag visste ju om förutsättningarna. Ska man vara ärlig var det väldigt mycket ”High Chaparall” och inte mycket som fungerade. Organisationsmässigt fanns ju egentligen ingenting. Det var ju Kenneth Kvist som i princip gick med bokföringen i en plastkasse. I omklädningsrummet regnade det in, och lysena gick. Men jag ville göra en resa med Hammarby.

Hur ser du tillbaka på din tid i Hammarby?

– Det var en väldig utveckling. Vi var laget som det hände saker kring. Det var ju rock’n’roll-bandy av ett gäng som tog Hammarby från att vara i princip ingenting till att bygga en kultur för att bli en toppklubb. Det känner jag mig delaktig i, och det är något jag är stolt över. Däremot kunde vi kanske inte spela den smartaste bandyn, som kanske hade gjort att vi vunnit mer. Men det finns många härliga grundvärderingar i Hammarby, och man ska ha kul och inte backa hem. Vi hade aldrig kunnat spela edsbybandy, till exempel. Då hade publiken gått hem.

Ja, du spelade ju fem SM-finaler med Hammarby (2000, 2001, 2003, 2004 och 2006). Vad var det som gjorde att det inte gick hela vägen i någon av dem?

– Det är flera delar i det. Men ingenting med det här att ”Hammarby kan inte vinna”. Vårt spel passade bättre mot lag som var lite underlägsna. Vi skulle ha utvecklat vårt spel än mer mot de bättre lagen, så hade vi kunnat vinna. Men i Hammarby ska det vara kul att titta på också. Mentalt sett tycker jag att vi mådde bra inför de där finalerna. Men slumpen spelade också in. Jag tycker ändå att vi utvecklades som lag under de där åren, och visst hade det varit kul att vinna SM-guld också. Men jag känner inte att det är så jobbigt. Jag är rätt nöjd med det vi ändå presterade totalt sett.

 

Vilka lagkamrater är de bästa du spelade med i Hammarby?

– Jonas Claesson var ju helt fantastiskt bra! Inte minst säsongen 98/99. Det var ju helt sjukt. Han var otroligt bra på det han skulle göra, och var klinisk i sin roll. Att åka fort, med boll, ut i vinkel och smaska in den. Det är ingen som är nära som han var, bortsett från att spelet självklart utvecklas. Sedan var ju ”Holger” väldigt drivande för utvecklingen och betydde mycket för Hammarby både på och utanför planen. Och så ”Palle” Sandell, för den han var mer än för det han sade. För att nämna några.

Hur skulle du själv beskriva dig som bandyspelare, när du var som bäst?

– Jag var konditionsstark, och levde ju mycket på min skridskoåkning. Jag var väl också med och förändrade bilden av hur en ytterhalv ska spela, och var stilbildande i utvecklingen där. Från en mer försvarsinriktad position till att vara en tvåvägsspelare. Jag hade en offensiv kapacitet och gillade att söndra, och vara ett hot på motståndarens planhalva.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på din bandykarriär?

– Jag tycker att jag pushade bandyn framåt. Inte minst under en tid då landslaget förändrades från att bara vara en plats där de bästa spelarna samlades, till att vara en plats för en stark utveckling av bandysporten. Där drev ju inte minst Kenth Hultqvist och Stefan Karlsson på, med fystester och nya träningsmetoder, och jag var en av dem som tryckte sporten framåt runt millennieskiftet.
Sedan är jag ju såklart stolt över att ha spelat tolv SM-finaler, med fem vinster. Och fyra VM-guld är ju rätt vasst, inte minst eftersom ju VM bara spelades vartannat år på den tiden.

Vad betyder Hammarby för dig idag?

– Jag har aldrig varit någon som står på barrikaderna för något lag. Jag ser inte idrott på det sättet. Jag är mer fascinerad av att titta på lag där man ser att de gör en resa. Men det är klart att både Hammarby och Västerås sitter rotat i hjärtat, där Hammarby känns mer som mitt lag. Jag bryr mig, och är nere och kollar så ofta jag kan, och har fortfarande kontakt med folk från min tid, så som ”X:et” m.fl. Och dessutom har jag ju min systerson, David Thorén, i dagens lag.

Hur ser du på Hammarby Bandys möjligheter i framtiden?

– Jag hoppas och tror att det blir en stor förändring i och med hallen i Gubbängen, om man även lyckas greppa organisationen runt klubben. Hammarby har ju tvingats att tulla på saker med sina träningsförutsättningar, och man ligger ju efter rent spelutvecklingsmässigt. Hallen ger nya förutsättningar, och spelare kan ju lockas på ett helt annat sätt. För det är ju många som vill spela i Hammarby. Det kan bli hur bra som helst, och Bajen kan komma att vara ett topplag över tid. Det är jag helt övertygad om.

Text: Robert Tennisberg

Faktaruta, Göran Rosendahl
Född: 28 januari 1969, i Uppsala
Moderklubb: Danmarks IF, Uppsala
Övriga klubbar: Vindhemspojkarna 1984-1987, Västerås SK 1987-1997, Hammarby IF 1997-2006, Neftyanik (RUS) 2006-07, Zorkij (RUS) 2007-08 (1,5 säs.), IK Sirius 2008-10 (2×0,5 säs.)
Meriter: Fyra VM-guld (1993, 1995, 1997, 2003), två VM-silver, ett VM-brons, 102 A-landskamper, fem SM-guld (med VSK 1989, 1990, 1993, 1994, 1996)), sju SM-silver (med VSK 1991, 1997, med Bajen 2000, 2001, 2003, 2004, 2006), Fem World Cup-segrar (med VSK 1989, 1994, 1997, med Bajen 1999, 2001), ett ryskt ligasilver 2008, ett ryskt cupsilver 2008, VM-guld P15 runt 83/84, VM-guld P18 runt 87/88, VM-guld U23 90/91, medlem nr 5 i Hammarby Bandy Hall of Fame

 

 

Nr 6 – Börje Andersson

 

Börje, att väljas in som medlem nummer sex i Hammarby Bandy Hall of Fame. Hur ser du på det?

-Det är jättestort för mig. Jag är överväldigad, och väldigt hedrad över att väljas in bland den skaran. Det är ju en skaplig samling man hamnar i.

Hur kommer det sig att du kom till Hammarby redan som 17-åring, 1962, trots att du är född och uppvuxen i Söderhamn?

-Jag ville inte det, men mina föräldrar hade bestämt sig för att flytta till Tureberg i Sollentuna, och jag blev tvingad att följa med.  Jag försökte på något sätt att vara kvar i Broberg, men det gick inte. Vi kom ned till våren, och jag började att spela fotboll med Tureberg i fyran. Där fanns en kille som hette Bo Hedlund, som dessutom var högerhalv i Hammarbys bandylag, och på den vägen var det.

-Det fanns ingen annan målvakt, så jag fick chansen direkt. Jag debuterade i premiären borta mot Västerås på Rocklunda, på annandagen -62. Vi vann med 6-2, så det gick ju ganska bra.

Hur skulle du beskriva Hammarby på den tiden?

-Vi var ganska bra, men nådde aldrig riktigt ända fram. Vi hade många bra spelare, och det var en fantastisk förening. Vi hade en väldig gemenskap. Man brydde sig om varandra, och tog hand om varandra på ett jättefint sätt.

Vilka förutsättningar hade ni, när det gäller träningar och istider och så?

-Jag brann för det, men vi tränade bara två dagar i veckan. Vi höll till på Stockholms stadion på den tiden, och det var ju naturis. Men som jag minns det funkade det ganska bra.
Jag körde extra träning med en lagkamrat, Ernie Tobell. Han var gympalärare, så det passade bra att låna skolans lokaler. Jag hade med mig en övning från legendariske Ingvar Wasberg i Söderhamn. Vi körde med tennisboll o racket, och hängde upp några remmar som mål. På så sätt övade vi upp mina reaktioner.
Till säsongen 1966-67 kom vi in på Söderstadion. Det var bra förutsättningar.

Hur var du som målvakt?

-Jag var väldigt reaktionssnabb, hade bra utkast och var duktig på att sätta igång spelet. Vig och smidig. Det var ju en helt annan stil på den tiden. Vi var ju nere vid isen och greppade bollarna.
Jag hade också temperament, och var en vinnarskalle. Framför allt fick väl domarna höra ett och annat. Det är inget jag är stolt över. Men jag var lugn för det mesta, och har väl aldrig skällt ut någon lagkamrat.

Vilket är ditt bästa minne från alla dina säsonger i Hammarby?

-Det måste vara säsongen 1967-68, då vi var väldigt när att gå till SM-final. Vi gick till slutspelserien, och vann både borta mot Västanfors (5-4) och hemma mot Örebro (1-0). Då höll jag nollan, och gjorde nog mitt livs match. Efter det hade det räckt med en poäng hemma mot Broberg. Vi borde naturligtvis ha vunnit, men vi klarade väl inte av pressen, och förlorade med 3-1. Det var tråkigt. Då gick ÖSK till final istället, där de fick torsk mot Sirius.

-Bandyn var stor då. Det var mycket matchreferat i tidningarna. Man spelade på söndagarna, och de skrev mycket bandy, varje måndag.

Du var ju även landslagsmålvakt under några år. Hur var det?

-Ja, jag tog över efter ”Yppe” Palmqvist, och gjorde 14 A-landskamper mellan 1964 och 1968. Man spelade ju inte så många matcher då. Det var ju bara fyra lag med i VM då, som spelades vartannat år. Och så mötte man Finland och Norge någon gång när det inte var VM-år.

-Jag spelade VM i Sovjet 1965. Vi ledde med 3-1 mot Sovjet på Leninstadion i Moskva, men det blev 3-3. Det var så nära. Jag minns att ”Leffe” Fredblad sa: ”hade vi vunnit så hade du fått bragdguldet”. Det var väl lite överdrivet, men jag gjorde en riktigt bra match. Nu räckte det bara till ett brons, eftersom vi hade förlorat mot Finland.

– Utan att skryta så var jag överlägsen i Sverige under några år. Tyvärr missade jag de kommande VM-turneringarna. 1965 var jag tvungen att göra en knäoperation, och 1969 bröt jag fingret då jag skulle ta ned en lyrboll på träning. Men jag var med och vann mot ryssarna i Uppsala 1968 (5-3). Jag tror att det var första gången de förlorade en officiell landskamp.

Hur minns du dina lagkamrater i Hammarby? Vilka var bäst?

-Leffe Fredblad såklart, han var enormt duktig. Hade ett bra skott, och var svårfångad. En riktig lirare, och ledargestalt. Han var den stora stjärnan, och en jättebra lagkamrat.
Benny Söderling var väldigt säregen, men också en bra kamrat. Han kunde ta ett armbrott för att göra mål. Otrolig målskytt.
Han rökte, men hade bästa tiden ändå. Både i löpning och på skridsko. Han var Essinge-kille, från början. Sedan vill jag lyfta fram Kjell Jacobsson och Sven Blom, som också var duktiga.

Vad hade man för ersättningar på den tiden? Hade ni någon lön från bandyn?

-Nej, vi hade 50 kronor för varje vunnen match, under många år. Om vi förlorade fick vi 25, i någon sorts traktamente.
Man jobbade ju på dagarna, och spelade bandy på fritiden för att det var kul. Jag jobbade på BP:s bensinmack på Ekerö, och sedan på ett behandlingshem för missbrukande ungdomar.
Det är klart att när Hammarby värvade några duktiga spelare så fick de en slant, men det var ingen som tjänade några stora pengar.

-1969 ville jag köpa en sommarstuga i Söderhamns skärgård. Den kostade 25 000 kronor, men jag hade bara 10 000. Jag pratade med ordföranden i Hammarby, Einar Johansson, om att få låna till resten. Så jag åkte till honom i Sorunda. Han gav mig 15 000 kronor i näven, och sade ”de här ska du ha, Börje. Du har varit Hammarby trogen i alla år, och egentligen aldrig haft något betalt, så de här är dina”. Det var verkligen en fin gest.

Hur följer du Hammarby Bandy nuförtiden?

-Jag brukar åka in till Zinken på alla hemmamatcher, och har gjort så sedan man kom tillbaka till högsta serien i mitten av 90-talet. I alla fall gjorde jag det fram till pandemin. Tyvärr träffar jag inte så många som var med på min tid. Det är P-O Steen, som brukar stå i entrén, annars är det sällan.
Jag håller självklart på Hammarby, även om det är kul att det går bra för Broberg nu också.

Vad tycker du om dagens bandy överlag?

–Jag ställer mig i gnälledet. Det har ju blivit så monotont. Man är uppe vid offensivt straffområde, men så vänder man om och börjar om börjar om. Det beror ju mycket på att alla är så bra skridskoåkare nuförtiden, även försvararna. De är som vinthundar. Det finns inte så mycket utrymme för artisterna artisterna längre.
Jag vet inte vad man ska göra. Men en sak tycker jag att man ska förändra. För att få en hörna måste man vara inne i straffområdet. Det ska inte räcka att bara åka ned till kortlinjen och peta bollen på en motspelare, och få enkla hörnor på det sättet. Det borde man göra om.

Hur ser du på bandyn i framtiden, vad tror du kommer hända?

-Vi har en tuff framtid, eftersom vi inte har media med oss på samma sätt som tidigare. Förbundet är lite flata, och man är nöjd med att SM-finalen sänds i en stor kanal. Men vi måste få ut fler matcher i större tv-kanaler, så att vi håller liv i denna fantastiska sport.

Text: Robert Tennisberg

 

 

Nr 7 – Jonas Holgersson

 

Jonas, hur är det att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame, som medlem nummer sju?

–Det känns otroligt hedrande, jag blir glad och hedrad. Jag gillar att klubben lyfter fram historien, så att den stärks. Det är viktigt att man vet vad som har hänt, så att man kan verka framåt på bästa sätt. Det stärker identiteten i en förening.

Hur kommer det sig att du lyckades så bra med bandy, från bandylekis i Oxelösund till att bli en världsspelare?

–Jag var väldigt målmedveten redan i unga år, vilket ju är en talang i sig, och har alltid varit nyfiken och intresserad av att utvecklas. Jag har drivits av att äga min egen prestation. Jag inspirerades tidigt av idrottspsykologen Willi Railo, och ägnade mig åt mental träning varje dag mellan 15 och 16 års ålder. Att hitta enkla verktyg, och att skapa en egen träning. Sedan fortsatte det bara. Dessutom var det roligare med bandy än orientering, som jag också var duktig i. Men jag var faktiskt en större talang i fotboll, men de förstod aldrig det, haha.

Hur tidigt märkte du att du även i övrigt hade vad som krävdes för att lyckas?

–Rätt så tidigt. Jag märkte att jag behärskade de viktiga elementen. Både skridskoåkningen och så klubba med boll. Plus att jag hade bra syreupptagningsförmåga, och att jag kunde använda mina färdigheter.

Du är väl kanske mest känd för ditt fantastiska spelsinne. Vad har du att säga om det?

–Det krävs att man tränar det. Jag upptäckte att den talangen fanns, har tränat på den, och har haft lyckan att ha en bra omgivning. Man behöver ett visuellt seende i 360 grader, att kunna upptäcka saker från alla håll och kanter. Jag var en hårt jobbande strateg, men jag har alltid haft bra lagkamrater. Duktiga anfallare, som Jonas Claesson, ”Fille” Cederbaum, Hasse Johansson, m.fl., vilket har underlättat enormt.

Varför blev det Hammarby för dig, som 27-åring, 1996?

–Jag hade börjat plugga i Stockholm, och var nyfiken. Vi hade varit rätt så överlägsna i Västerås den säsongen, och jag behövde en ny utmaning. Det var spännande att följa Bajen i kvalet då, och det kändes viktigt att de höll sig kvar. Jag hade kanske kommit ändå, men det gjorde ju saken enklare. Dessutom pratade jag en hel del med Claesson, som jag ju kände och hade ett bra samarbete med i landslaget, och det var skönt att vi hade varandra. Båda var sugna, och ville samma sak. Och det gällde ju även ”Larre” Larsson och Andreas Westman. Sedan hade jag ju redan flera vänner i laget. ”Fille”, som jag ju känt sedan sex års ålder, och andra oxelösundare som ”PG” Gustafsson och Fredrik ”Belle” Carlsson.

Det har gått drygt 25 år nu, hur var det att komma till Bajen där i mitten av 90-talet?

–Det fanns så himla mycket energi, och jag tycker att det är viktigt att de som redan fanns i och runt klubben då lyfts fram. Det är lätt att de glöms bort, men det var många delaktiga i att det ju redan fanns en stämning på Zinken då som var unik.
Sedan fanns det ju mycket att jobba på, och jag hade inte kommit och blivit kvar om jag inte var riktigt sugen på att göra något som var ogjort.
Vi trivs bäst i kaos, både jag och Bajen. Jag är väldigt intresserad av att representera den klubb jag är i. Det var otroligt roligt, men spretigt, och som att ’vi kör härifrån vi är, och så ser vi vart det tar vägen’.

Ja, beskriv känslan av den hausse och det drag som Hammarby var med och skapade inom bandyn där i slutet av 90- och i början av 00-talet!

–Det var en skön miljö, och vi var som ett punkband som åkte runt och lärde sig att vinna. Det var hur mycket folk som helst på Zinken och runt omkring. På den tiden stod ju läktaren en meter från planen. Det växte något ur det, och vi försökte hitta vägar fram som var på ett Hammarby-sätt. Det kunde vara en ”bananare” längs kanten, eller ”öka takten sista kvarten”. Det hände så mycket, och jag är så glad och tacksam att jag hamnade i Hammarby och var i Stockholm under den tiden. Jag lirar hellre punk än i den symfoniorkester vi hade i VSK.

–Dessutom hade vi ju väldigt bra motståndare, i både Sandviken, Västerås och Edsbyn. Alla de bästa ryssarna spelade i Sverige då, och vår liga var bäst i världen.
Vi märkte att folk var intresserade, och vi spelade mitt inne i stan, och skapade en händelse för alla på Zinken. Media hakade på, och det var en otroligt härlig känsla att många nya åskådare hittade till bandyn.

Du har ju en livslång relation till bandyn. Hur skulle du beskriva din kärlek till sporten?

–Det finns en anledning till att man fastnar för bandyn. Man blir ju glad över bara att åka skridskor, och så klubba och boll på det. Att slå två-tre passningar, eller en långboll, som leder till friläge. Det är estetiskt vackert att åka grillor. Mjukt och följsamt. Isarna är olika varje gång. Lägg till taktik och komplexitet. Det finns oändligt många lösningar, och det dynamiska i det taktiska slår nästan alltid det starka. Det är en otrolig intellektuell utmaning. Det tar aldrig slut.

Du har ju också haft ett väldigt speciellt förhållande till publiken, inte minst på Zinken. Jag vet ingen annan spelare som har fått så mycket kärlek, men också en hel del kritik, från sin egen hemmapublik. Hur minns du själv det?

–Vissa delar kommer naturligt, och det fanns inga gränser. Jag menar, folk vill inte se en romantisk komedi varje dag. Jag slängde saker i ansiktet på både motståndare, domare och publik. Men det var ett samspel. I grund och botten berodde det på att jag var understimulerad på planen. Jag var alltid naken på isen, men orädd. Och det var äkta känslor. Inget medvetet och kanske inte alltid hälsosamt, men det var levande och mitt bidrag. Det uppskattades, och ibland inte. Ibland ville jag få skit, för det går inte ut på perfektionism. Man måste våga gå över gränsen.

Du fick ju till och med en läktare på Zinken uppkallad efter dig. Hur var det?

–Saken blev ju enklare av att man slog in hörnorna, och ibland behövde man ju hjälp. Det blev ”Holgers” hörna, och jag var ju lite av Bajens McEnroe. Det gjorde att det kom fler och fler till det hörnet. Det var ett sätt att få energi. Ibland var det ju rena utskällningar, åt båda håll, och det skapade energi. Det skapades relationer mellan spelare och publik. Och publiken har ju en viktig roll för att det ska uppstå dynamik.

Vad är du mest stolt över kring din gärning i Hammarby?

–Att vara starkt bidragande till både idrottsliga och kulturella händelser i slutet av 90-talet, och att mycket av det fortfarande lever kvar. Jag är glad att vi byggde upp en kontinuitet, som finns kvar än idag. Att vi skapade en träningskultur kring hur det är att agera på högsta nivå, som ju togs vidare av sådana som ”X:et”, ”Jeppe” och Robin m.fl. Vilket både gav framgångar, och ledde till satsningen på ungdomsbandyn. Och att det fortfarande spelas bandy på Zinken, bara en sådan sak.

Många gånger har du funnits med i snacket kring att bli tränare i Hammarby, och jag vet att du har fått frågan några gånger. Varför har det aldrig blivit så?

– Det har aldrig varit så nära. Det har sammantaget inte passat båda parter samtidigt.

Skulle du kunna tänka dig att träna Hammarby någon gång i framtiden?

– Nej, det vet man inte. Jag är inte så sugen på att driva saker längre, och jag vet inte om jag kommer att ha lusten och kraften att öppna samma dörr igen. Men man ska aldrig säga aldrig.

Hur följer du Hammarby idag, och vilken bild har du av klubben?

– Jag hade fram till i höstas knappt sett en match på flera år, men har haft kontakt med bl.a. Robin Sundin. Men de som är med idag ser ut att gilla det, och de verkar tycka att kulturen är viktig. Det är kul att se Bajen idag, där spelarna är stolta över att representera klubben. Det är ju en trevlig miljö på Zinken, och en väldigt stor del av mig är fortfarande hammarbyare. Det är självklart att det är så, eftersom jag mådde som bäst och var som bäst när jag var i Bajen.

Text: Robert Tennisberg

Faktaruta, Jonas Holgersson
Född: 7 mars 1969, i Oxelösund.
Moderklubb: Oxelösunds SK (A-laget 1986-1988)
Övriga klubbar: IFK Motala 1988-1991, Västerås SK 1991-1996 samt 2007, Hammarby IF 1996-2003 samt 2004-2005, Zorkij (RUS) 2003-2004 samt 2005-2006 och Neftyanik (RUS) 2006.
Meriter: Två VM-guld (-97 och -05), 87 A-landskamper, Fyra SM-guld (med VSK -93, -94 och -96, och som tränare -09), Tre SM-silver (med Hammarby -00, -01 och -03), Tre World Cup-segrar (med VSK -94 och med Hammarby -99 och -01), ryskt ligabrons med Zorkij -04, JVM-guld -88, U23-VM-guld -92, medlem nr 7 i Hammarby Bandy Hall of Fame. Dessutom två USM-guld i orientering.

Nr 8 – Olov Englund

Olov Englund, den Kalix-bördige försvararen som gjorde sju och en halv säsong i Bajen, välkomnades
på Bandyns dag in i finrummet med de övriga i Hall of Fame-gänget.

Motiveringen lyder: ”En kraftfull och följsam försvarsklippa med enorm arbetskapacitet. Som alltid
varit redo att ta kampen, och som gjorde konst av sidledsbrytningar. Stark och lojal som få. Med sitt sätt att vara hård på isen, och mjuk utanför, är han en stor förebild.”

Olov, hur är det att bli invald som nummer åtta i Hammarby Bandy Hall of Fame?

– Det är såklart väldigt ärofyllt. Det är svårt att sätta ord på det, och jag har nog inte greppat det riktigt
än. Med tanke på vilka som är med sedan tidigare är det svårt att sätta sig själv i det facket. Man känner sig som en länk i kedjan i de lag som vinner och förlorar tillsammans, och det är ju många som har varit delaktiga i Hammarby. Inte minst före min tid. Men jag känner så mycket för föreningen, och jag känner en extrem stolthet, säger Olov.

Du, ska vi börja från slutet? Du gjorde ju 9-4-målet i slutsekunderna av SM-finalen mot Sandviken
inför 38 474 i Solna 2013, i det som skulle visa sig vara ditt sista framträdande i Bajen-tröjan.
Snacka om en perfekt avslutning. Hur minns du tillbaka?

– Jag har faktiskt inte sett hela matchen igen. Men det jag minns är att det var väldigt mycket
Hammarby-supportrar på plats. Det kändes som om det bara var hammarbyare på arenan. Och jag
tänker också på att vi fick in en sådan känsla i gruppen den säsongen. Det är svårt att sätta fingret på. Vi fick ju en väldigt bra start på finalen, och ledde med 4-0 efter tio minuter. Sedan kommer de tillbaka, och reducerar till 5-4 mitt i andra halvlek. Det känns som om det står och väger, och (Andreas) Bergwall gör en tokräddning där. Sedan får vi in både 6-4, 7-4 och 8-4, och under de sista minuterna började man att kolla sig om och ta in allt som hände runtomkring. Sedan följde jag med i en kontring efter en hörna. Jag fick en passning av Stefan Erixon, kom ut i vinkeln, och sätter den i burgaveln. Nu stänger vi, tänkte jag, och så vällde publiken in och matchen tog slut.

Vad minns du mer från den säsongen?

– Vi var inne i ett stim, och kände oss väldigt trygga som grupp. Vi hade fullt fokus på vår prestation,
och det kändes som om vi bara gjorde det vi kunde och skulle så vinner vi. Ta bara semifinalserien
mot Edsbyn. Vi ledde med 2-1 i matcher, och lyckades vinna den fjärde däruppe med 6-1. Det var
utklassning. Det är inte många gånger man har åkt dit och känt sig fullständigt överlägsen, säger Olov.

Din Bajen-resa började redan 2004. Varför blev det Hammarby för en Kalix-grabb?

– Stefan Karlsson ville verkligen att jag skulle komma ned. Jag tvekade ett tag, inte minst eftersom jag
är uppfostrad att vara en lojal person, och jag ville inte svika Kalix. I samma veva inträffade även min
största personliga motgång i livet, då min lillebror Erik hastigt gick bort. Men på något sätt var det
hans ord som fick mig att verkligen ta steget. ”Är du helt dum i huvudet, det är klart att du ska åka”,
hade han sagt. Erik har verkligen motiverat mig, och varit en trigger för mig i mitt idrottande. Det blev nödvändigt för mig att flytta, för att satsa ordentligt, och dessutom var det häftigt att testa på det här med en större stad. Jag var ju bekant med Jesper (Eriksson), David (Karlsson) och Kalle (Spjuth), som jag spelade med i ungdomslandslagen. Och så fanns min barndomskompis, Lars Johansson, i Bajen. Vi växte upp tillsammans i Stråkanäs utanför Kalix. Lasse hjälpte mig mycket som ny i Stockholm. Jag skrev på våren 2004, och flyttade ned i augusti.

Hur kom det sig att det blev bandy för dig, från första början?

– Jag höll på med många idrotter fram till 15-årsåldern. Det var utförsåkning, fotboll, och hockey. Men
i Kalix var bandyn stor, och jag hade även en granne som spelade. Jag debuterade i A-laget som 15-
åring, och kom även med i ungdomslandslaget. Då kände jag att det var bandyn jag ville satsa på. Det
är ju en fartfylld sport, där man både får gemenskapen i ett lag och känna på det individuella spelet man mot man. Jag satte upp ett mål om att bli bäst.

Kände du att du blev det?

– Jag var i alla fall med och mätte mig med de bästa. Jag hade en bra skridskoåkning, inte minst bakåt.
Och jag var rätt så individuellt skicklig på att anta utmaningen i varje situation. Jag inbillade mig att
jag alltid hade övertaget mot anfallaren. Jag var väldigt målmedveten, och beredd att göra jobbet.
Det är ju extremt mycket träning man har lagt ned, och framför allt var jag väl både följsam och
orädd. Det handlar ju om att vinna, och hur mycket man är beredd att putta in för att göra det.

– Var går gränsen? Antingen är man väl dum eller dum, haha, men ibland handlade det ju om att täcka
skott och vara beredd på att få bollen i ansiktet. Men jag har velat vinna. Jag har ju förlorat en del
också, och ju mer man förlorar ju större drivkraft får man att vinna.

Du var ju även landslagsman under många år, hur var det?

– Superhäftigt. Det är en stor ära att dra på sig en landslagströja, och höra nationalsången. Jag ska inte
säga att det var ett självspelande piano, men det var många i det laget som följde samma resa som
jag. Jag minns första träningen, då alla var övertaggade och körde på i högt tempo. Sedan fick man ju
chansen att mäta sig med ryssarna, och jag tror nog att de kände att vi var på en jämbördig nivå.

Hur var det att spela i Hammarby?

– Det är den absoluta höjdpunkten i min karriär. En ren och skär ynnest. Jag målar upp bilden ibland
om hur fokuserad man var. Inte minst när det var mycket folk. Då kunde ju ”Frallan” (Thomas
Fransson) komma in i omklädningsrummet och säga att vi var tvungna att skjuta fram matchen en
kvart. Man satt ju där och väntade, och tuggade knopp. Så det var ju bara att linda en ny knopp,
haha, innan man stod där i ringen och peppade varandra. Det är få förunnat att få uppleva något
sådant som ett fullsatt Zinken, och jag får gåshud nu när jag tänker tillbaka. Det var lätt att känna betydelsen och värdet av en förening, och framför allt det här klubbmärket.

Du är ju en, av en dryg handfull, som var med om båda guldåren 2010 och 2013. Om vi ser tillbaka
på säsongen 09/10, hur skulle du beskriva den?

– Det var också en extremt häftig säsong. Vi satte tydliga mål, och nådde framgång utefter det. I
Sverige har jag nog aldrig tränat så mycket som då, och vi fick igång en maskin som bara körde. Till
slut fick vi ju bort det där spöket från Studenternas. Det var jädrigt häftigt att uppleva det och få ge
det till alla luttrade supportrar. Tyvärr var det ju dåligt väder i finalen mot Bollnäs, men när det gick
att spela var vi bättre. Vi behärskade både snön och det spelbara. Jag minns även hur bra vi var i
semifinalserien mot Villa. Vi slog ut dem i tre raka, och i sista matchen på Zinken ledde vi med 6-0 i
paus (vinst 7-2 till slut), och var helt överlägsna.

Vilka var dina bästa lagkamrater i Hammarby?

– Det är jädra svårt att rangordna, och namnge någon speciell. Det var många man ville mäta sig med,
och det fanns ju en hel del landslagsspelare i laget under de åren som jag lärde mig ofantligt mycket
av. Inte minst när det gällde träningskulturen och det driv många hade. Det är svårt att få fram i ord
hur viktigt det var, men varenda träning var top notch.

– Jag har ju spelat med ”Lills” (Jonsson), ”Palle” (Sandell), ”Larre” (Larsson), ”Rosa” (Rosendahl), ”Holger” (Holgersson), (Stefan) Persson, (Carl-Johan) Rutqvist, ”Jeppe” (Eriksson), ”Davva” (Karlsson), med flera, så det fanns många likasinnade i inställning och förberedelser. Och så är det klart att jag och ”X:et” (Erixon) knöt starka band. Vi bodde tillsammans i landslaget, och när vi var i Zorkij, och vi har barn i samma ålder. Han har varit en stor del, men det har många andra också.

Hur följer du Hammarby Bandy nuförtiden?

– I stort sett varje match följer jag på något sätt, inte minst i ”bandyburken” (webb-tv), och jag
försöker att vara på plats på Zinken minst en gång varje år. Jag har fortfarande kontakt med Robin
(Sundin) och Elfving (David Pizzoni), och jag vill ju att de ska vara i toppen. Det var kul att de gick till
slutspel nu, även om man såklart hoppades att de skulle gå lite längre. Men jag tycker att det finns en
bra grund, och att det är rätt att tänka lite långsiktigt. Att bygga rätt och ha en plan, avslutar Olov.

Text: Robert Tennisberg

Faktaruta, Olov Englund
Född: 3 maj 1983, i Kalix
Position: Back
Klubbar: Kalix(/Nyborg) Bandy 1999-2004 och 2013-2019, Hammarby 2004-2007 och 2008-2013, Zorkij (RUS) 2007-2008.
Meriter: Två SM-guld (2010 och 2013), Två SM-silver (2006 och 2007), World Cup-vinnare 2009,
Svenska cupen-segrare 2013 och 2014. Tre VM-guld (2009, 2010 och 2012), fyra VM-silver (2007, 2008, 2013 och 2015),
två VM-brons (2011 och 2016), JVM-guld med P15, P17 och P19, ryskt liga- och cupsilver 2008, klubb-VM-guld för veteraner med Hammarby Oldboys 2022, 87 A-landskamper, medlem nr 8 i Hammarby Bandy Hall of Fame

 

Nr 9 – Stefan Karlsson

Stefan Karlsson, en av Bandysveriges mest meriterade personer som både spelare och tränare, valdes på Bandyns Dag den 28 januari 2023 som förste ledare in i Bajens exklusiva salong.

Motiveringen lyder: ”En passionerad och temperamentsfull bandyvän, med stark vinnarmentalitet.
En mästare på att få med sig sina lag, med engagemang, och sökte hela tiden utveckling.
Som ledare förde han Bajen till efterlängtade titlar, och har än idag en given plats på Zinken.”

Grattis Stefan, hur ser du på att som nionde person bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?

–Det är väldigt kul, och framför allt stort och hedrande.

Anade jag en tår i ögat när du fick beskedet?

–Ja, det var det. Man tänker ju aldrig så om sig själv, men det blir ju känslosamt att få höra något sådant.

Hur skulle du beskriva din tid och gärning i Hammarby Bandy?

–Jag har faktiskt funderat lite på det. När jag kom till klubben fanns det mycket som var positivt. Bra energi, och hajpen med publiken. Men det var inte så strukturerat. Jag försökte vara drivande i att sätta en högre standard. Om vi skulle bli ett topplag i Sverige så behövdes det lite andra saker än ”Bajen, bärs och rakade brudar”. Vi behövde träna mer, och var och en behövde bli mer dedikerade till bandyn.

Hur kom det sig att det blev Hammarby för din del?

–Det kom nog från spelarna. Jag hade ju varit förbundskapten, och Claesson, ”Holger”, Sandell och ”Rosa” sade att de ville ha mig. Sonny Lööf ringde, och runt jul 1998 åkte jag och träffade Sonny, Gunnar Rosengren och även Kenneth Kvist. Men det var på spelarnas inrådan.
Sedan tillträdde jag sommaren 1999.

Hur var det att komma till Bajen då? Du var inne lite på det, men vad gjorde du till en början?

–Jag kände att vi behövde skaffa en trupp som var konkurrenskraftig, och vi behövde även skaka om lite med bl.a. nytt blod. Det var en del tuffa beslut. Till exempel erbjöds inte Andreas Westman nytt kontrakt, och istället lyfte vi fram yngre förmågor som Andreas Lindström (senare Eskhult), och något år senare även Daniel Liw.

–Jag hade ju en enorm bas, och verktygen, med Claesson, ”Larre”, ”Holger”, ”Rosa”, ”Dallas” & co.
Vi försökte nå ut till de yngre med ”så här är det i Hammarby”. ”Titta i omklädningsrummet. Vem vill du härma? Vem är mest seriös, och utvecklingsbenägen?” Vi satte verkligen en bra standard med både träning, tester och kost. Vi förberedde oss bra, och låg nog i toppen rätt tidigt i den delen.
Jag har själv en drivkraft i att utvecklas, och spelarna visade engagemang. Jag behövde inte göra så mycket, utan det byggde på ömsesidigt förtroende.

Rent bandytaktiskt då, vad behövdes göras där?

–Det hade gått mycket på rus tidigare, och vi försökte få lite mer struktur i allt vad vi gjorde. Vi började att bygga upp ett nytt spel, med tydligare roller än tidigare. Men jag hade inte klarat mig så bra utan delaktigheten vi hade. Jag hade ju själv, som spelare, haft lyhörda tränare i Håkan Sundin och Curt Einarsson. Det finns alltid de som är smartare än dig själv. Och visst, ibland kanske spelarna blev för mycket involverade. Men det var ändå ett gemensamt arbete i hur vi skulle göra det, och vart vi ville nå.

Och det ledde ju faktiskt till tidig framgång. Ni vann World Cup redan 1999. Hur var det?

–Ja, det var ju bland det första som hände. En bekräftelse på att vi var på väg någonstans. Vi hade ett bra lag, och det var ju en tung titel.

Sedan ledde det ju även fram till SM-final. Föreningens första på 43 år. Hur minns du tillbaka på den säsongen?

-Det var en trevlig säsong. Vi var bra förberedda, och hade kraften i matcherna. Det var mycket styrka, inte minst mentalt. Vi utnyttjade våra styrkor, och höjde varandra. Det var mycket krig, t.ex. i semifinalerna mot Falun. Mot SAIK i finalen var vi där och nosade, men räckte inte ända fram.

Året därefter, 2001, borde ni väl ha vunnit?

–Ja, det känns så. Vi vann Elitserien, hade spelat bäst, och det var en tung och onödig förlust mot VSK. Inte minst för Claesson, som ju spelade sin andra och sista SM-final i Hammarby-tröjan då.

Det blev ju ytterligare några finalförluster under din ledning. Hur mycket gnager det än idag?

–Det finns där, det är klart som fan. Vi vann Elitserien flera gånger, och hade visat att vi kunde vinna avgörande matcher genom att ta oss till flera finaler. Men visst, SM-finalen 2004 mot Edsbyn känns ju tung. Vi ledde med 5-2 och hade straff i andra halvlek, men förlorade med 7-6. Jag vet inte vad vi skulle ha gjort annorlunda, och jag har inte ångrat något. Det fanns ingen timeout heller, på den tiden. Vi skulle ha visat mer mod vid 5-3, men vi blev rädda för att förlora. Så fungerar det i idrott ibland. Vi fick en loserstämpel, men vi gick ändå till final en massa år. Så det fanns ju många fler, och större, losers bakom oss.

Men trots allt, en säsong att minnas med välbehag är ju 2009-10. Då ni lyckades bärga det, så efterlängtade, första SM-guldet i klubbens historia. Hur ser du tillbaka på den?

–Jag hade varit borta från Bajen några år då, och jag minns att Sonny Lööf ringde och frågade om jag inte kunde tänka mig att träna laget tillsammans med Leif Klingborg. Vi är väldigt olika, men vi började att prata och insåg att det verkade intressant och att vi hade en gemensam syn på hur bandy skulle spelas. Vi kom också in i en rätt så tacksam tid, när det kändes som om laget behövde en nystart. Vi lyckades utnyttja våra styrkor, och det krävdes både kunskap och energi. Vi släppte inget åt slumpen, och körde stenhård träning från dag ett. Leif har en stor del i vart vi skulle, och det var inget lallande. Det fanns ju också en hel del drivande spelare i laget då, som Uffe Einarsson och ”X:et” Erixon. Vi hade David Karlsson och Jeppe Eriksson, med flera. Och så kom Patrik Nilsson in. Vi hjälptes åt, och fick en enorm effekt, och gick till final i Svenska Cupen och vann World Cup. Sedan rullade det på i samma takt. Vi vann Elitserien, och lyckades sedan gå hela vägen även i slutspelet.

Ja, efter att ha kört över Villa i semifinalspelet blev kulmen den berömda snömatchen mot Bollnäs i Uppsala. Minnesvärt!

–Ja, verkligen. Vädret tvingade ju fram 3×30 minuter, och vi försökte passa och hålla igång bollen så gott det gick. Och i den sista perioden, när det var någorlunda spelbar is, visade vi vilket lag som var överlägset bäst. Vi radade upp chanser, och vann välförtjänt. Det betydde väldigt mycket, för många, men mest för föreningen. En enorm lättnad!

Du körde ju på i Bajen, i olika roller, i ytterligare ett par svängar. Och finns fortfarande med lite i kulisserna. Det är en hel del folk som har passerat revy sedan du kom till klubben första gången. Hur ser du på de personer du har samarbetat med  i lag- och klubbledningar?

–Ja, det är många ledare man har haft omkring sig genom åren. Jag tänker på alla materialare, slipare, assisterande, med flera. Alla jättebra. Vi har Kenneth Kvist, Thomas Fransson och Stefan Magnusson, som har slitit på olika sätt. Och så Sonny Lööf och Gunnar Rosengren. Det finns fler. Jag trivdes bra som assisterande till Misja Pasjkin under de åren. Men den som står över alla är Rune Ask (materialförvaltare under flera decennier). Där kan vi snacka om ordning och reda, och han har gjort så enormt mycket för klubben.

Till sist, Stefan, hur ser du på Hammarby Bandys framtid?

–Det är en svår fråga, och tufft att sia om. Det har ju varit några säsonger där det varit rätt så svajigt. Jag är i alla fall helt övertygad om att vi behöver vara kvar och spela i den centrala delen av staden. Hallen är ju såklart betydelsefull när det gäller träning, men när det gäller publikintresse vid match  lockar ju inte Gubbängen några större mängder. Och hur länge kan man vara utomhus, då ju vädret ofta ställer till det?
Mycket har ju med ekonomin att göra, och min känsla är i alla fall att den är bättre än på några år.
Klubben behöver en framtidsvision, och engagerade ledare som kan locka hit och utveckla spelare för att ta nästa steg. Vi behöver bygga en ny vinnarkultur.

Faktaruta, Stefan Karlsson:

Född: 12 mars 1957, i Söderhamn.
Position: Huvudtränare, ass. tränare och sportchef i olika omgångar i Bajen. Försvarare, f.a. libero, under sin spelarkarriär i andra klubbar.
Klubbar som tränare: Hammarby IF 1999-2006, samt 2009-12 och 2017-20. I övrigt: IF Boltic 1991-93, Vetlanda BK 1994, Broberg/Söderhamn IF 2007-09, IFK Vänersborg 2013-16.
Förbundskapten för Sveriges A-landslag 1995-99.
Klubbar som spelare: Brobergs IF 1975-79, IF Boltic 1979-83 samt 1989-91, Vetlanda BK 1983-89.
Meriter: Åtta SM-guld, varav sju som spelare (två med Broberg 1976 och -77, fyra med Boltic 1980-83, ett med Vetlanda 1986) och ett som huvudtränare i Hammarby (2010).
Nio SM-silver, varav tre som spelare (ett med Broberg 1979 och två med Vetlanda 1988 och -89) och sex som tränare (två med Boltic 1992 och -93 och fyra med Hammarby 2000, -01, -03 och -04).
Fyra VM-guld, varav tre som spelare (1981, -83 och -87) och ett som förbundskapten (1997).
Tre VM-silver, varav två som spelare (1979 och -85) och ett som ledare (1999).
Ett VM-brons, som spelare (1989).
Nio World Cup-titlar, varav sex som spelare (tre med Broberg 1975, -77 och -78, två med Boltic 1980 och -81  och en med Vetlanda 1988) och tre som tränare i Hammarby (1999, 2001 och -09).
Två europacuptitlar, som spelare i Boltic (1981 och -82).
101 A-landskamper, som spelare.
Invald, som medlem nummer nio, i Hammarby Bandy Hall of Fame 230128.

Text: Robert Tennisberg

Vill du läsa mer om vår avtackning av Stefan Karlsson senaste vändan han var Hammarby Bandy-tränare så gör du det här. Videointervju av Robert Tennisberg finns i spelaren.

 

REGLEMENTE

 

1) Syfte

Att värna och vårda Hammarby Bandys anrika historia, samt att hedra och hylla de profiler som har satt tydliga avtryck under en över 100-årig verksamhetstid från 1905 till dags dato.

2) Invalskommitté

Hammarby Bandys styrelse utser en invalskommitté med minst tre medlemmar, varav en sammankallande.

Medlemmar i invalskommittén ska ha stor erfarenhet av svensk och internationell bandy, med speciell kunskap om Hammarby Bandys historia. Dessa ledamöter kan ex. vara initierade journalister.

Invalskommitténs uppgift är att nominera kandidater, jämföra och bedöma kompetens, skicklighet och betydelse och besluta om inval i Hammarby Bandy Hall of Fame (HBHoF).

Invalskommittén är suverän i sitt beslut.

 

3) Valbara kandidater och förutsättningar

Nominering av kandidater till medlemskap i Hammarby Bandy Hall of Fame görs bland både spelare och ledare i Hammarby Bandys historia.

Grundläggande förutsättningar för bedömning:

Spelare
Spelskicklighet, sportslighet, stark karaktär och ledaregenskaper samt varit en förebild och bidragit till Hammarby Bandys utveckling. Spelaren gynnas av, men behöver inte ha, starka internationella erfarenheter. Dessa ska då ha kommit under tiden som kandidaten har representerat Hammarby Bandy.
Ej aktiv spelare inom elitbandyn (Elitserien, Bandyallsvenskan eller motsvarande internationella toppligor) den senast föregående säsongen krävs för nominering till HBHoF.

Ledare
Skicklig coach och/eller ledare som med sitt ledarskap, sportmanship och karaktär bidragit till Hammarby Bandys utveckling.
Internationella erfarenheter är en styrka, men krävs ej för att bli nominerad.
Aktiv ledare idag kan nomineras som kandidat till HBHoF.

Postuma kandidater är möjliga.

 

4) Processen för nominering och inval i HBHoF

Varje år ska minst två och max fyra (2-4) nomineringar för inval göras till HBHoF.
De invalda kommer att presenteras en i taget, eller max två i taget om den ena väljs in postumt.
Nominering och inval till HBHoF ska göras i god tid före det evenemang där den invalde ska presenteras.
Invalda i HBHoF erhåller en officiell uppvaktning i samband med en hemmamatch för Hammarby Bandy på Zinkensdamms IP i Stockholm. Företrädelsevis ska uppvaktning ske vid speciella tillfällen som ex. premiär-, annandags-, topp- eller slutspelsmatch.

Den invalde erhåller ett bevis i form av ett diplom, hedersmedlemskap i Hammarby Bandy med rätt att under en livstid gratis bevittna Hammarby Bandys hemmamatcher i sällskap av valfri person, samt en blomsterkvast.

Varje kandidat skall redovisas med personliga data samt en sportslig meritlista inklusive alla framgångar och ev. tidigare utmärkelser. I möjligaste mån skall också en intervju med den invalde göras. Allt detta ska presenteras i alla tänkbara kanaler, såsom klubbens officiella sociala medier samt den egna hemsidan hammarbybandy.se – där en speciell HBHoF-flik upprättas och underhålls.

Reglementet fastställt av Hammarby Bandy, förenings- samt bolagsstyrelsen, 2018-12-12