Hall of Fame

Hammarby Bandy har instiftat ett hall of fame för föreningen.

Just nu är fem personer invalda:

Leif Fredblad, Jonas Claesson, Stefan Erixon, Åke “Plutten” Andersson och Göran Rosendahl.

Leif Fredblad

2019 Den legendariske Hammarbycentern Leffe Fredblad, född 1936, har valts in i bandyns Hall-of-Fame. Leffe fick sin bandyuppfostran i Gustavsbergs IF, där han som 15-åring debuterade i A-laget. 1954 värvades Leffe till Hammarby. Som fotbollspelare! Men det var i bandy han skulle bli en av Hammarbys – och landets – absolut största spelare genom tiderna.


Bilder: hifhistoria.se

En duktig skytt

”Fotbollskarriären i Hammarby blev kort, Lennart Nyman, lagledaren, satsade på andra spelare, men i bandy spelade jag i A-laget i 19 år”, berättar Leffe.

Debuten i Hammarby ägde rum vintern 1955. Hammarby vann då div II östsvenska och gick till allsvenskan via ett lyckat kval mot Åmål.

Leffe spelade center och var en mycket duktig skytt. På landsorten snackar man alltid om att Stockholm saknat skyttar. Men Leffe Fredblad var ett lysande undantag. Han var precis som Jonas Claesson. Han kunde skjuta från båda hållen och i flykten. Han var dessutom en mästare i att täcka bollen. Och därigenom en framstående dribbler. Leffe är helt klart en av landets främsta centrar genom tiderna.

Spelade SM-final 1957

Den allsvenska debuten ägde rum på nyårsdagen 1956 på Stadshagen mot Skutskär. Matchen slutade 1–1, men Leffe lämnade isen mållös. Sitt första allsvenska mål gjorde han i stället mot Bollnäs på Långnäs fem dar senare. Men det blev förlust, 2–3.Totalt gjorde han fyra mål sin första allsvenska säsong. Vintern därpå storspelade Leffe. Hans fina centerspel förde Hammarby till SM-final. Där blev det förlust mot Örebro, 1–2, men det var naturligtvis Leffe som gjorde Hammarbys mål.

1958 började Leffe plugga på Tandläkarhögskolan, han blev färdig tandläkare 1963. ”Leffe var otroligt ambitiös”, berättade mångårige lagledaren Sten Lindström. ”På tågresorna till och från bortamatcherna spelade de flesta killarna kort. Men Leffe satt oftast med en bok i handen och pluggade”.

Från comebacken 1956 spelade Hammarby allsvenskt 14 vintrar i rad, tom 1969. Leffe var med samtliga åren. 1966 och 1967 stod han på topp.

Båda de vintrarna gjorde Leffe 25 seriemål.

221 mål på 203 matcher

Vintern 1969 trillade Hammarby ur allsvenskan. Leffe hade tänkt varva ner i division II. ”Men nu kunde jag lika gärna fortsätta med Hammarby i tvåan”. Klubben gick direkt upp i allsvenskan igen och sen fortsatte Leffe i ytterligare tre år. Den 11 februari 1973 tog den allsvenska karriären definitivt slut. Då spelade Leffe sin sista allsvenska match (203:e), borta mot Sandviken. Det blev förlust, 2–6. Sitt 221:a och sista allsvenska mål gjorde Leffe mot Falun hemma den 7 februari samma år. Leffe gjorde två mål i matchen när Hammarby vann med 5–2. Leffes individuella målrekordet i allsvenskan är sex mål hemma mot Villa den 11 januari 1967. Hammarby vann med 8–3. ”Men min bästa allsvenska match någonsin gjorde jag annandag jul 1962. Vi slog Västerås på Rocklunda med 6–2 och jag gjorde fyra mål”.

Fem VM

Leffe Fredblad är inte bara en legend i Hammarby. Han är också 30-faldig landslagsman (16 mål) och femfaldig VM–spelare, 1957, 61, 63, 65 och 67. Som bäst blev det ett silver i Norge 1961.

Efter åren i Hammarby gick Leffe tillbaka till moderklubben Gustavsberg. Där spelade han i A-laget tills han var 45 år. Därefter blev det TRIM-bandy med Hammarby. Där fick han äntligen vara med om att vinna ett SM när Grängesberg besegrades med 7–1 i finalen 1986.

Svensk mästare i ishockey – med Djurgården!

Leffe Fredblad var också en dukig ishockeyspelare. 1962 blev han svensk mästare med Djurgården. ”Jag spelade hockey i sex klubbar, Nacka, Atlas Copco, Hammarby, GAIS, Göta och  Djurgården. 1963 gjorde jag min sista säsong, i Hammarby”. Leffe var skyttekung även i ishockey och spelade en landskamp, mot Finland på Nya Ullevi 1962 (7–1).

I fotboll var han i många år kedjeledare i Gustavsberg. Leffe har också spelat landslagsfotboll. ”Jag var med i det akademiska landslaget när jag pluggade på Käftis”.

Gillar allsång

Leffe Fredblad är helt klart en av Hammarbys allra största idrottsmän genom tiderna. Som bevis på det tilldelades han Hammarbybragden 1964.

Leffe var i många år populär klubbmästare i Sällskapet Hammarbyveteranerna. Inte minst när han stämde upp favoritsången, Olle Adolphsons ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”.

Heders, Leffe!

– Claes-G Bengtsson

Jonas Claesson

2019 Jonas Claesson är den andre medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame. Han hyllades i samband med Bajen-kvällen, då Hammarby passande nog tog emot Vetlanda BK. Claessons två klubbar, efter de tidiga ungdomsåren i Sävsjö.


Claesson spelade i Hammarby i sex säsonger, 1996-2002, och är en av de vassaste målskyttarna som bandyvärlden har skådat. 362 av de 773 målen från högsta serien och slutspelet gjorde han i Hammarby-tröjan. Han är trefaldig världsmästare, och blev utsedd till årets man i svensk bandy fem gånger!

Jonas, hur var det att lämna Vetlanda för Hammarby, i något som är en av bandysportens stora övergångar?

Det var inte helt smärtfritt. Jag bodde ju i Vetlanda då, och skrev på för Bajen, innan jag löst boende i Stockholm. Det var väl precis på gränsen att jag vågade gå till affären och köpa mat. Den våren var inte så kul, men det lugnade ned sig sedan. Räddningen var att det löste sig, så att jag kunde flytta upp rätt tidigt. Sedan lämnade jag ju ett av Sveriges två-tre bästa lag för en nybörjarförening på alla sätt och vis, inte bara bandymässigt.

“Alla som ville vara med, fick det”

Ja, hur var det att spela bandy i Stockholm de åren runt millennieskiftet?

Oerhörda kontraster. Till en början var det väl en 35-40 man på träningarna, av blandad kvalitet. Alla som ville vara med fick det, ungefär. Men det var ju ett rutinerat gäng från Västerås i laget också, med ”Holger”, ”Larre” och Westman. Så det där fick vi ordning på rätt fort. Och det togs små steg här och där med träningstider, omklädningsrum etc. Man gnäller idag på förutsättningarna och dålig organisation. På 90-talet fanns det knappt någon organisation överhuvudtaget. Det var några få personer som gjorde allt. Men det var fantastiskt på sitt sätt, inte minst med allt folk på läktarna. Det var ju världens hajp, och med dåtidens mått en helt ny grej. Och ändå åkte vi ut i kvartsfinal de första åren. Jag minns när vi mötte Falun i en avgörande match, och det måste ha varit 8000-9000 på plats. Jag har aldrig sett så mycket folk på Zinken. De jobbiga sakerna runtomkring skrattade vi åt. Det var lite som att köra eller dö. Det var ju stort med Hammarby även runtom i bandysverige. Klubben hade ju satt en tagg i ögat på många, genom sina värvningar, och alla ville slå oss. Det var ju ofta publikrekord även på bortaplan.

“Det påtagliga var kärleken till klubbmärket”

Vad minns du bäst från tiden i Hammarby?

Det påtagliga, som var helt nytt för mig, var kärleken till klubbmärket från folket som följde bandyn. Även vi som kom från etablerade klubbar som Vetlanda och Västerås med klassiskt bandyintresse hade inte upplevt något liknande. Sedan var det ju stort när vi blev klara för SM-finalen 2000, genom att vinna uppe i Falun. Och även året efter, när vi slog ut SAIK i semi på bortaplan.

Hur ser du tillbaka på de två SM-finaler du spelade med Hammarby (mot SAIK 2000, och VSK 2001)?

I den första låg vi ju under med 4-0 efter 20 minuter. Vi kom nästan ikapp, men orkade inte riktigt i slutet. Det var många i laget som inte hade någon finalrutin då, och även om vi hade mycket folk på Zinken var det ju annorlunda att komma till Studenternas och spela inför över 20 000 åskådare. Det tror jag också påverkade. I stunden var det såklart en jättebesvikelse, men vi hade ändå gjort vår bästa säsong dittills. Då var det betydligt värre året efter. Det var ju en ren katastrof att förlora den. Och personligen tog jag det hårt, eftersom jag brände två frilägen. Normalt sett ska man ju sätta nio av tio då, och man måste ju ge Bergwall att han räddade, men det var för dåligt. Då var inte silver nog för oss.

Vem var den bästa lagkamraten du hade i Bajen?

”Holger” (Jonas Holgersson, red. anm.) och jag drev ju mycket i klubben. Vi påverkade mycket hur saker och ting skulle vara. Vi hade en jättetajt relation under några år. Sedan tycker jag att vi hade en jättebra sammanhållning, hela gänget, och det var många bra spelare. Sedan kom ju Stefan Karlsson, som hade varit förbundskapten, in -99. Det var ju ett jättelyft för både laget och organisationen. Det var påtagligt att föreningen var under uppbyggnad och på väg någonstans. Och det var väldigt roligt att vara med om.

Vad var det som gjorde dig till den bandyspelare du var?

Det vet jag faktiskt inte. Det har jag inte funderat på. Men grunden lades ju i Vetlanda. På den tiden tyckte vi att vi inom bandyn hade de bästa ledarna, i både klubb- och landslag. Och det gav en bra skjuts i utvecklingen. Min generation tog ju över efter 81-generationen (de som vann Sveriges första VM-guld, red. anm.) på planen. De blev ju sedan duktiga ledare och präglade vår generation på ett positivt sätt. Klimatet var rätt tufft i de stora klubbarna som Boltic, Vetlanda och Västerås och det fanns inga junioravbytare på den tiden. Men kunskapen fanns där, och det var bara att suga i sig från bra läromästare. Både när det gäller träning, spel och taktik.

Vad var hemligheten bakom ditt fruktade skott?

Jag sköt bra rätt tidigt. Jag hade lätt för det när jag var väldigt ung, och förfinade det med all träning. På den tiden var det ju ett mer varierat spel, på ofta sämre isar eftersom allt var utomhus. Det var mer lyft- och lyrspel, och det var ibland rätt lite is kvar att avsluta på. Man fick lära sig att skjuta från många olika lägen, något jag tränade jättemycket på.

Vilken koppling har du till bandyn idag?

Jag hoppade in som expertkommentator på SVT under VM-finalen senast. Jag ser tyvärr inte så mycket bandy på plats, men det blir väl en 5-6 matcher per säsong. Grabben spelar ju hockey, så det krockar en hel del. Senast var jag och såg Nässjö-Åby/Tjureda i toppmötet i Bandyallsvenskan. Det var jättekul. Nuförtiden har man ju, på gott och ont, så bra möjligheter att se bandy på nätet. Både live och i efterhand. Jag brukar kika på en del där, inte minst highlights.

Vad betyder Hammarby för dig idag?

Det betyder fortfarande mycket, och visst följer jag med vad som händer även om jag inte ser så många matcher. Men mot slutet av säsongen, när det blir vasst läge i slutspel så följer jag ju klubben än mer. Och det sticker ju i hjärtat när man läser om ekonomiska bekymmer. Det är ju inte första gången. Det är inte roligt. Jag hoppas på ett innerligt sätt att det löser sig. Och även om hajpen har lagt sig, och det inte är lika mycket folk på Zinken nuförtiden, är det fortfarande många som är engagerade i klubben. Och mycket har ju blivit bättre. Se på barn- och ungdomssidans utveckling. Det fanns ju bara några få lag förr, och inga dam- och flicklag. Nu är det ju bra att ungarna är där.

Hur ser du på att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?

Det är häftigt och hedrande på alla sätt och vis. Men för varje sådant här omnämnande man får så inser man mer och mer att man är på döhalvan, haha. Allt som hände då sitter självklart kvar, och även om det var jobbigt ibland så var det den roligaste tiden hittills i livet. Kul att få uppskattning för det man bidragit med, såklart.

– Robert Tennisberg

Stefan “X:et” Erixon

Stefan ”X:et” Erixon har valts in som den tredje medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame. Han hyllades av klubben och publiken i samband med stockholmsderbyt på Zinken, mellan Hammarby och AIK.

Erixon spelade på det centrala mittfältet i Hammarby Bandy i tolv säsonger, uppdelat i två sejourer – 2002-2007 samt 2008-2015 – med ett äventyr i Ryssland under en och en halv säsong däremellan. Under åtta av dessa säsonger bar ”X:et” kaptensbindeln, och fick äran att lyfta SM-bucklan både 2010 och 2013. Dessutom har han blivit världsmästare vid hela fem tillfällen.

Motiveringen lyder: “En komplett spelare man kan bygga lag kring. Ett konstruktivt kraftverk, som med styrka och klokhet ledde Bajen till klubbens två första SM-guld. En ödmjuk härförare, och ett föredöme, på och utanför planen.”

Stefan, hur ser du på att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?

–Det känns ärofyllt på alla sätt. Jag vet ju vilka som tidigare är invalda (Leif Fredblad och Jonas Claesson, red. anm.), och det är häftigt att finnas med där bland dem. En stor ära.

Du var ju med och vann Hammarby Bandys två första SM-guld, 2010 och 2013. Hur minns du tillbaka på de guldsäsongerna?

–Inför säsongen 09/10 visste vi inte vilken väg Bajen skulle ta. Men Stefan Karlsson och Leif Klingborg kom in som tränare och drev det hela i en bra riktning. Truppen var målmedveten, och revanschsugen, och det kändes rätt hela vägen. Vi lyckades genomföra det vi hade bestämt, och vi hade väl även lärt oss av alla finalförluster att göra läxan hela vägen. Nu blev det ju en massa snö i finalen (mot Bollnäs), men det sket vi i. Vi skulle bara vinna. Jag minns att jag kände en sådan jäkla lättnad när slutsignalen gick. Och så känslan av att se supportrarnas glädje. De som hade väntat så länge. 2013 var det lite samma känsla som tre år tidigare. Det var en väldigt häftig säsong. Vi hade en riktigt bra stomme i laget, med hög delaktighet. Vi fick med hela gänget, och det kändes verkligen som att vi skulle gå hela vägen om vi bara gjorde vår grej och fick ut allt. Det kändes avslappnat och tryggt, trots att vi i finalen spelade inför nästan 40 000 åskådare (mot Sandviken, på Friends Arena). Det är, i mina ögon, den häftigaste bandymatch som har spelats. Och att tre fjärdedelar av åskådarna bildade ett grönvitt hav och skapade en fantastisk inramning  gav ju en magisk känsla.

Vad hade du för bild av dig själv som bandyspelare när du kom till Hammarby sommaren 2002?

–Jag hade ju debuterat i landslaget ett par år tidigare, men inte spelat något VM. Jag visste att jag behövde flytta från Motala för att ta det sista steget, och för att kunna kliva in i landslaget på allvar, så när Thomas Fransson ringde var det ingen tvekan. Jag var rätt stark defensivt, men ville utveckla offensiven. Jag fick chansen att träna med väldigt duktiga lagkamrater. David Karlsson och Jesper Eriksson kom samtidigt som mig, och i laget fanns ju redan spelare som ”Palle” Sandell, ”Holger”, ”Rosa” och ”Lillis”.

Hur var det att vara bandyspelare i Bajen på den tiden?

–Jag fick förtroende att spela direkt, centralt på mitten. Vi tränade otroligt bra och målmedvetet. Och vi diskuterade bandy hela tiden. Hela laget var intresserat och engagerat. Det fanns en speciell Hammarby-kultur, där alla var träningsvilliga och ville framåt. Vi satsade hårt, trots att det ju inte alltid har varit klockrena förutsättningar i Stockholm. Det där guldet fanns ju där att vinna. Att det dröjde längre än vad man hade hoppats och trott var ju jobbigt förstås. Det var tunga finaltorskar, och jag var med om fyra stycken innan vi vann. Men desto skönare när det väl hände. Två gånger dessutom.

Innan det lossnade ordentligt för Bajen var du ju iväg och spelade i Ryssland. Hur var det?

Ett äventyr, såklart. Jag hade spelat i Bajen i fem säsonger, och hade under den tiden tackat nej till något förslag från bl.a. Kazan. Men efter säsongen 2007 kändes det som att det var dags att ta chansen, när Zorkij hörde av sig. Läget i livet var bra, och det är alltid nyttigt att byta miljö. Det är klart att det var tungt på ett sätt att lämna Hammarby, inte minst eftersom flera spelare försvann då. Men det var nyttigt för mig. Jag lärde mig en hel del där borta, i Moskva. Inte minst att klara mig i ett annat, tuffare, klimat med en lite annan mentalitet. Det är ju mycket upp till individen själv i Ryssland, och man har höga krav på sig om man vill spela. Dessutom är det ju en annan typ av bandy, med mycket skridskoåkning och full fart. Som proffs kunde man ju träna ett par pass om dagen, och jag har nog aldrig varit i bättre form – rent fysiskt – än när jag kom hem till Sverige igen, i december 2008.

Vi som såg dig spela imponerades över din kvalitet. Inte minst det faktum att du aldrig gjorde en dålig match. Hur skulle du själv beskriva din inställning och dina styrkor?

–Jag försökte vara så fysiskt förberedd jag kunde, och ha en hög arbetskapacitet. Jag var väl en rätt bra skridskoåkare och jobbade hårt. Skottet lyckades jag träna upp. När jag var runt 20 tyckte jag att jag var en svag skytt. Några år senare fick jag förtroendet att skjuta hörnor och straffar i Hammarby, för att vinna SM-guld. Mentalt sett har jag alltid haft en instinkt att vilja vinna, och en självklarhet i att kunna känna stolthet i prestationen. Det gick nästan över gränsen i unga år, men jag jobbade en hel del med den biten. Det finns inte i min värld att förlora och samtidigt känna att man inte gjort sitt bästa.

Hur var det att vara lagkapten i Hammarby, som du ju var under åtta säsonger?

–Det var ett fint uppdrag att ha det ansvaret. Att driva på utvecklingen både på och utanför isen. Jag hade ju många duktiga och erfarna lagkamrater när jag kom till Bajen, och sedan blev ju jag någon som hade varit med ett tag. Jag har hela tiden velat ta ansvar och driva på, att tävla. Att försöka få andra att förstå vad som krävs för att gå hela vägen, och visa till laget att man hela tiden vill utvecklas och prestera max. Och kanske framför allt hur härligt det är att spela inför vår publik på Zinken.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på din långa bandykarriär?

–Jag försökte verkligen alltid att göra mitt bästa, att göra jobbet och bidra i båda riktningarna, och jag hade hela tiden ett driv och en hunger på att bli bättre. Och det är klart att jag är stolt över att ha lyckats hålla mig på en hög nivå under en rätt lång tid. Jag hade äran att spela elva raka VM för Sverige, och under den perioden lyckades vi bli världsmästare fem gånger. Och så, självklart, de två SM-gulden med Hammarby. Det är ju de absoluta höjdpunkterna i min karriär.

Vad har Hammarby betytt för dig?

–Otroligt mycket. Det kändes så klockrent att få komma hit. Att få känna på atmosfären på Söder, och runt Zinken. Folket runtomkring, och så alla medspelare. Det är en så stor, och häftig, kultur runt klubben. Allt det gjorde att man växte, som både spelare och människa. Jag har fått otroligt många fina vänner för livet genom klubben.

Det har ju snart gått fem år sedan du slutade i Bajen. Hur följer du klubben nuförtiden?

–Jag har ju fortfarande kompisar i klubben, så jag följer laget och försöker att stämma av så mycket jag kan. Dessutom agerar jag ibland expertkommentator från Zinken i Bandyplay. Nu har det ju bytts ut lite folk det senaste året, men jag känner starka band till Hammarby. Jag vill att det ska råda en stabilitet i klubben, och att organisationen fungerar. Det har ju ofta varit en berg-och-dalbana gällande både ekonomi och yttre förutsättningar. Med den nya hallen i Gubbängen tror jag att det finns stora möjligheter för Hammarby Bandy i framtiden. Hammarby är en väldigt fin klubb, som förtjänar att må bra. Men det krävs ett otroligt hårt jobb, av många, för att nå dit.

Text: Robert Tennisberg
(Foto: Stéfan Bertolotti)

Faktaruta, Stefan ”X:et” Erixon
Född: 1 december 1977, i Västervik
Klubbar: Gamleby IF 1993-96, IFK Motala 1996-2002, Hammarby 2002-07, Zorkij (RUS) 2007-08, Hammarby 2008-15, Ulvarna 2016, Tjust Bandy 2017-19
Meriter: Fem VM-guld (2003, 2005, 2009, 2010, 2012), fem VM-silver, ett VM-brons, 114 A-landskamper, två SM-guld (2010, 2013), fyra SM-silver (2003, 2004, 2006, 2007), World Cup-seger 2009, Vinst i Svenska Cupen 2013 och 2014, ett ryskt ligasilver 2008, ett ryskt cupsilver 2008, VM-guld P18 1995, VM-guld P20 1996, vinnare av Hammarby-bragden 2010, medlem nr 3 i Hammarby Bandy Hall of Fame

Åke “Plutten” Andersson

PLUTTEN INVALD SOM MEDLEM NUMMER FYRA I HAMMARBY BANDY HALL OF FAME

En av föreningens allra största trotjänare genom tiderna har valts in som medlem nummer fyra i Hammarby Bandy Hall of Fame. Mångsysslaren Åke ”Plutten” Andersson hedrades postumt i samband med Hammarbys elitseriematch mot Frillesås. ”Pluttens” båda döttrar, Maria Magnusson och Ulla Forsman mottog diplom och blommor till publikens jubel på Zinkensdamms IP.

Motiveringen lyder:
“En lojal multibegåvning utan dess like, med det starkaste av klubbhjärtan. Kombinerade framgångsrikt flera idrotter, med över ett kvartssekel i Hammarbys tjänst i den sport han tyckte var roligast – bandyn.”

Åke ”Plutten” Andersson var ett unikum. Han spelade både bandy, ishockey och fotboll på högsta nivå i Hammarby. Och han gjorde det troget Bajen under flera decennier Han utövade även handboll och bowling i de högsta serierna. Sina största framgångar hade han på hockeyrinkarna, men han tyckte att bandy var det allra roligaste.

– Ja, det minns jag att han tyckte. Bandyn var det han tyckte bäst om, säger ”Pluttens” ena dotter Maria Magnusson.

– Det var ju matcher på helgerna. Och jag kommer ihåg att han skjutsades runt för att hinna med att kombinera bandyn med ishockeyn. Han gillade inte att åka bil, och hade en stark tendens att må illa. Men det fungerade inte med åksjuketabletter, för att han ju skulle vara fräsch till matcherna, fortsätter Maria Magnusson.


“Plutten” med sina två döttrar, ur Aftonbladet, december 1948.

Åke ”Plutten” Anderssons Hammarby-hjärta var obestridligt, och trots locktoner från många andra klubbar var det aldrig aktuellt för honom att svika den grönvita fanan. När undertecknad gjorde ett radioreportage i samband med klubbens 100-årsjubileum 1997 fick jag äran att interjia den legendariske ledaren Lennart Nyman. På frågan om vem han ansåg vara Hammarbys allra störste idrottsman genom alla tider, kom svaret blixtsnabbt och utan tvekan: Åke ”Plutten” Andersson.

Och även om han är mest känd som ishockeyspelare höll han alltså bandyn allra högst, och är nu en självklar medlem som en av de första i Hammarby Bandy Hall of Fame.

– Det är så kul detta, och denna utmärkelse gör att vi döttrar har återupptäckt en del av det pappa åstadkom som idrottsman. Vår mamma samlade en massa artiklar och foton i ett 15-tal klippböcker, och det har varit väldigt roligt att damma av dem och minnas tillsammans, säger Maria Magnusson.

Text: Robert Tennisberg

Faktaruta, Åke ”Plutten” Andersson
Född: 8 juni 1918
Död: 11 maj 1982 (vid 63 års ålder)
Klubb: Hammarby IF (bandy, ishockey, fotboll)
Meriter (i urval): Bandy: SM-silver (1957), 3 A-landskamper, 3 B-landskamper, spel i Hammarby 1934-58 (nio allsv. säs.), medlem nummer fyra i Hammarby Bandy Hall of Fame, Ishockey: Sex SM-guld (1936, 1937, 1942, 1943, 1945, 1951), ett VM-guld (1953), två VM-silver, ett VM-brons, ett OS-brons (1952), 134 A-landskamper, spel i Hammarby 1934-57 (samtliga i högsta serien), Fotboll: spel i Hammarby 1933-52 (en allsv. säs.)

Länkar:

https://hammarbybandy.se.space2u.com/classes-kronika-ake-plutten-andersson-var-hammarbys-storste-kampe-han-avslutade-karriaren-mot-sandviken/

http://hifhistoria.se/Historia/storys/1982pluttenruna.pdf


“Plutten”, 1957. Bild: hifhistoria.se


Åke “Plutten” Andersson till höger. Bild: hifhistoria.se

Göran “Rosa” Rosendahl

Göran ”Rosa” Rosendahl är den femte medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame. ”Rosa” hyllades i samband med Bajens sista hemmamatch under elitseriesäsongen, den mot Frillesås på fredagskvällen.

Motiveringen lyder: “En elegant och innovativ gentleman. Med otrolig skridskoåkning, hårdhet, skottstyrka, ledarskap och spelfördelande finess var han en fröjd att skåda för Zinken-publiken decenniet runt millennieskiftet.”

Göran, hur ser du på att bli invald i detta sammanhang?

– Det känns jättestort. Men jag ser ju inte mig själv som den typen av person. Har jag gjort någonting? Det var ju ett tag sedan som jag spelade. Jag brukar alltid ta utmärkelser, av olika slag, med en nypa salt. Men detta är ju kul ur ett historiskt perspektiv, och det är stort att vara nummer fem.

Berätta om varför det blev Hammarby, efter dina framgångsrika år i Västerås?

– Jag ville röra på mig, och var sugen på att söka något nytt. Och Hammarby hade ju startat en kul satsning. Allt var ju på ett sätt färdigt i Västerås, och i Bajen handlade det ju om att bygga en kultur till att vinna någonting. Jag hade ju redan flera kompisar i Hammarby, i ”Holger” (Jonas Holgersson), (Andreas) Westman, ”Larre” (Mikael Larsson) och (Jonas) Claesson, så jag visste ju om förutsättningarna. Ska man vara ärlig var det väldigt mycket ”High Chaparall” och inte mycket som fungerade. Organisationsmässigt fanns ju egentligen ingenting. Det var ju Kenneth Kvist som i princip gick med bokföringen i en plastkasse. I omklädningsrummet regnade det in, och lysena gick. Men jag ville göra en resa med Hammarby.

Hur ser du tillbaka på din tid i Hammarby?

– Det var en väldig utveckling. Vi var laget som det hände saker kring. Det var ju rock’n’roll-bandy av ett gäng som tog Hammarby från att vara i princip ingenting till att bygga en kultur för att bli en toppklubb. Det känner jag mig delaktig i, och det är något jag är stolt över. Däremot kunde vi kanske inte spela den smartaste bandyn, som kanske hade gjort att vi vunnit mer. Men det finns många härliga grundvärderingar i Hammarby, och man ska ha kul och inte backa hem. Vi hade aldrig kunnat spela edsbybandy, till exempel. Då hade publiken gått hem.

Ja, du spelade ju fem SM-finaler med Hammarby (2000, 2001, 2003, 2004 och 2006). Vad var det som gjorde att det inte gick hela vägen i någon av dem?

– Det är flera delar i det. Men ingenting med det här att ”Hammarby kan inte vinna”. Vårt spel passade bättre mot lag som var lite underlägsna. Vi skulle ha utvecklat vårt spel än mer mot de bättre lagen, så hade vi kunnat vinna. Men i Hammarby ska det vara kul att titta på också. Mentalt sett tycker jag att vi mådde bra inför de där finalerna. Men slumpen spelade också in. Jag tycker ändå att vi utvecklades som lag under de där åren, och visst hade det varit kul att vinna SM-guld också. Men jag känner inte att det är så jobbigt. Jag är rätt nöjd med det vi ändå presterade totalt sett.

Vilka lagkamrater är de bästa du spelade med i Hammarby?

– Jonas Claesson var ju helt fantastiskt bra! Inte minst säsongen 98/99. Det var ju helt sjukt. Han var otroligt bra på det han skulle göra, och var klinisk i sin roll. Att åka fort, med boll, ut i vinkel och smaska in den. Det är ingen som är nära som han var, bortsett från att spelet självklart utvecklas. Sedan var ju ”Holger” väldigt drivande för utvecklingen och betydde mycket för Hammarby både på och utanför planen. Och så ”Palle” Sandell, för den han var mer än för det han sade. För att nämna några.

Hur skulle du själv beskriva dig som bandyspelare, när du var som bäst?

– Jag var konditionsstark, och levde ju mycket på min skridskoåkning. Jag var väl också med och förändrade bilden av hur en ytterhalv ska spela, och var stilbildande i utvecklingen där. Från en mer försvarsinriktad position till att vara en tvåvägsspelare. Jag hade en offensiv kapacitet och gillade att söndra, och vara ett hot på motståndarens planhalva.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på din bandykarriär?

– Jag tycker att jag pushade bandyn framåt. Inte minst under en tid då landslaget förändrades från att bara vara en plats där de bästa spelarna samlades, till att vara en plats för en stark utveckling av bandysporten. Där drev ju inte minst Kenth Hultqvist och Stefan Karlsson på, med fystester och nya träningsmetoder, och jag var en av dem som tryckte sporten framåt runt millennieskiftet.
Sedan är jag ju såklart stolt över att ha spelat tolv SM-finaler, med fem vinster. Och fyra VM-guld är ju rätt vasst, inte minst eftersom ju VM bara spelades vartannat år på den tiden.

Vad betyder Hammarby för dig idag?

– Jag har aldrig varit någon som står på barrikaderna för något lag. Jag ser inte idrott på det sättet. Jag är mer fascinerad av att titta på lag där man ser att de gör en resa. Men det är klart att både Hammarby och Västerås sitter rotat i hjärtat, där Hammarby känns mer som mitt lag. Jag bryr mig, och är nere och kollar så ofta jag kan, och har fortfarande kontakt med folk från min tid, så som ”X:et” m.fl. Och dessutom har jag ju min systerson, David Thorén, i dagens lag.

Hur ser du på Hammarby Bandys möjligheter i framtiden?

– Jag hoppas och tror att det blir en stor förändring i och med hallen i Gubbängen, om man även lyckas greppa organisationen runt klubben. Hammarby har ju tvingats att tulla på saker med sina träningsförutsättningar, och man ligger ju efter rent spelutvecklingsmässigt. Hallen ger nya förutsättningar, och spelare kan ju lockas på ett helt annat sätt. För det är ju många som vill spela i Hammarby. Det kan bli hur bra som helst, och Bajen kan komma att vara ett topplag över tid. Det är jag helt övertygad om.

Text: Robert Tennisberg

Faktaruta, Göran Rosendahl
Född: 28 januari 1969, i Uppsala
Moderklubb: Danmarks IF, Uppsala
Övriga klubbar: Vindhemspojkarna 1984-1987, Västerås SK 1987-1997, Hammarby IF 1997-2006, Neftyanik (RUS) 2006-07, Zorkij (RUS) 2007-08 (1,5 säs.), IK Sirius 2008-10 (2×0,5 säs.)
Meriter: Fyra VM-guld (1993, 1995, 1997, 2003), två VM-silver, ett VM-brons, 102 A-landskamper, fem SM-guld (med VSK 1989, 1990, 1993, 1994, 1996)), sju SM-silver (med VSK 1991, 1997, med Bajen 2000, 2001, 2003, 2004, 2006), Fem World Cup-segrar (med VSK 1989, 1994, 1997, med Bajen 1999, 2001), ett ryskt ligasilver 2008, ett ryskt cupsilver 2008, VM-guld P15 runt 83/84, VM-guld P18 runt 87/88, VM-guld U23 90/91, medlem nr 5 i Hammarby Bandy Hall of Fame

REGLEMENTE, HAMMARBY BANDY HALL OF FAME

1) Syfte

Att värna och vårda Hammarby Bandys anrika historia, samt att hedra och hylla de profiler som har satt tydliga avtryck under en över 100-årig verksamhetstid från 1905 till dags dato.

2) Invalskommitté

Hammarby Bandys styrelse utser en invalskommitté med minst tre medlemmar, varav en sammankallande.

Medlemmar i invalskommittén ska ha stor erfarenhet av svensk och internationell bandy, med speciell kunskap om Hammarby Bandys historia. Dessa ledamöter kan ex. vara initierade journalister.

Invalskommitténs uppgift är att nominera kandidater, jämföra och bedöma kompetens, skicklighet och betydelse och besluta om inval i Hammarby Bandy Hall of Fame (HBHoF).

Invalskommittén är suverän i sitt beslut.

3) Valbara kandidater och förutsättningar

Nominering av kandidater till medlemskap i Hammarby Bandy Hall of Fame görs bland både spelare och ledare i Hammarby Bandys historia.

Grundläggande förutsättningar för bedömning:

Spelare
Spelskicklighet, sportslighet, stark karaktär och ledaregenskaper samt varit en förebild och bidragit till Hammarby Bandys utveckling. Spelaren gynnas av, men behöver inte ha, starka internationella erfarenheter. Dessa ska då ha kommit under tiden som kandidaten har representerat Hammarby Bandy.
Ej aktiv spelare inom elitbandyn (Elitserien, Bandyallsvenskan eller motsvarande internationella toppligor) den senast föregående säsongen krävs för nominering till HBHoF.

Ledare
Skicklig coach och/eller ledare som med sitt ledarskap, sportmanship och karaktär bidragit till Hammarby Bandys utveckling.
Internationella erfarenheter är en styrka, men krävs ej för att bli nominerad.
Aktiv ledare idag kan nomineras som kandidat till HBHoF.

Postuma kandidater är möjliga.

4) Processen för nominering och inval i HBHoF

Varje år ska minst två och max fyra (2-4) nomineringar för inval göras till HBHoF.
De invalda kommer att presenteras en i taget, eller max två i taget om den ena väljs in postumt.
Nominering och inval till HBHoF ska göras i god tid före det evenemang där den invalde ska presenteras.
Invalda i HBHoF erhåller en officiell uppvaktning i samband med en hemmamatch för Hammarby Bandy på Zinkensdamms IP i Stockholm. Företrädelsevis ska uppvaktning ske vid speciella tillfällen som ex. premiär-, annandags-, topp- eller slutspelsmatch.

Den invalde erhåller ett bevis i form av ett diplom, hedersmedlemskap i Hammarby Bandy med rätt att under en livstid gratis bevittna Hammarby Bandys hemmamatcher i sällskap av valfri person, samt en blomsterkvast.

Varje kandidat skall redovisas med personliga data samt en sportslig meritlista inklusive alla framgångar och ev. tidigare utmärkelser. I möjligaste mån skall också en intervju med den invalde göras. Allt detta ska presenteras i alla tänkbara kanaler, såsom klubbens officiella sociala medier samt den egna hemsidan hammarbybandy.se – där en speciell HBHoF-flik upprättas och underhålls.

Reglementet fastställt av Hammarby Bandy, förenings- samt bolagsstyrelsen, 2018-12-12