11 dec Ulf Einarsson invald som nummer 12 i Hammarby Bandy Hall of Fame

Ulf Einarsson är nummer tolv i raden av personer att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame,
och fick motta både diplom, blommor och en välförtjänt hyllning på Zinken i samband med
Hammarbys match mot Vetlanda den 11 december 2024.

Motiveringen lyder: ”En klok och lojal strateg som förstod vikten av både sammanhållning och
utveckling, och alltid satte laget före jaget. Ett drivande nav som bar upp så att andra fick
utrymme. Med sin blick för spelet och smarta passningar höll han hela tiden en hög och jämn
nivå, och var en stor och viktig pusselbit när Bajens framgångsera fick guldglans.”

Uffe, hur känner du för att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?
-Det är fantastiskt roligt. Jag blev både tårögd, skitglad och fick gåshud när jag fick höra det.
Den första tanken var ändå ”vad ska jag göra bland alla de namnen, liksom?”. Men jag kanske
inte ska ifrågasätta ert beslut. Det vore ju inte det snyggaste sättet att visa tacksamhet.
Men jag har aldrig sett mig själv som en sådan stor spelare som de andra invalda. Jag har inte
den självbilden, så därför blev jag väldigt överraskad men samtidigt otroligt tacksam.

Hur ser du tillbaka på din Hammarby-sejour?
-Med jättevarma känslor, och med stolthet och många positiva fina minnen.
Jag, och min fru Josefine, bodde länge högst upp på Ringvägen. Våra barn, Stella och Oliver,
föddes båda på SöS. Och runt Hammarby och Zinken kretsade hela mitt liv under en
tioårsperiod.
Det ska bli väldigt kul att komma tillbaka, och det här blir ett roligt sätt att fräscha upp minnet.

Om du tvingas recensera dig själv, och inte vara alltför hård, hur var du som spelare?
-Jag var väl skaplig på att hålla ihop det, och försökte göra andra bättre och sätta de i bra lägen.
Det känns som om jag oftast var bra i viktiga matcher, och jag var förhoppningsvis en bidragande
orsak till att Hammarby vann väldigt mycket.
Jag var en lagspelare, men någon gång ibland kunde väl även jag göra skillnad.
Janne Majlard i Svenska Dagbladet skrev en gång att jag var Hammarbys Xavi (mittfältaren i
Barcelona, red. anm.), som ju var hyfsad på att hålla i gång liret. Det var för jäkla coolt att läsa de
raderna.

Du kom till Hammarby sommaren 2009, efter ett tufft år hos Dynamo Kazan i Ryssland.
Hur var det?
-Ja, där hade jag fått nöta mycket bänk, men jag hade i alla fall förbättrat min skridskoåkning.
Jag hade haft lite samtal med Hammarby tidigare, och var uppe på Zinken en del då min
storebror Björn spelade i Bajen (1997-2002, red. anm.), men det hade aldrig riktigt passat.
Men det kändes som ett lyft att få komma till klubben, trots att första lönesänkningen var ett
faktum innan jag skrev på mitt första kontrakt, haha.
Det var ju stort att komma till ett riktigt bra lag. Jag hade visserligen vunnit några juniorfinaler
med Vetlanda, men hade aldrig ens spelat semifinal som senior.
-Däremot startade min tid i Hammarby väldigt speciellt, med den djupaste tragik. I samband
med den första samlingen jag var med på förolyckades styrelsemedlemmen Per Svensson.
Han hade ju varit med och värvat mig, och det var naturligtvis en stor chock och sorg för alla runt
laget.
Det är ett oerhört starkt minne. Men vi slöt upp kring det som hade hänt, och jag tycker att vi
bearbetade det på ett fint sätt.

Hur märktes det av att Hammarby, trots flera finalplatser, ju aldrig hade vunnit SM innan du
kom?
-Det märktes att det var en ärrad förening av alla förluster. Men också som att vi verkligen var på
jakt efter något stort.
Vi hade ett fantastiskt ledarteam. Inte bara Stefan Karlsson och Leif Klingborg, utan även ”Larre”
Larsson och Calle Klingborg, som alla fick oss på rätt spår. Vi fick lära oss att vara vinnare.
Vi skulle vara den stora i alla relationer, och inte hålla på med någon skit. Det fick andra hålla på
med, att skylla på domare och så. Jag är mycket tacksam för allt jag fick lära mig, och för det
förtroende jag gavs från tränarna.

Träningsmässigt då? Hur såg det ut på den tiden?
-Vi tränade skithårt, och jobbade även stenhårt utanför plan och hade massor av teoripass.
Det var kvalitet på snacket och vi var pragmatiska. Många av de andra lagen hade ju fina
förutsättningar med hallar, men vi fick göra det på vårt sätt. Vi körde mycket barmark, och sprang
i trapporna på Zinken. Även teknikpass med klubba och boll löste vi många gånger utan is. Alla
var med på tåget, och det fanns inga fripassagerare. Man hjälptes åt och bidrog, oavsett vem
man var. Stjärna eller junior. Ingen skulle sitta med facit, utan vi jobbade fram en samsyn på hur
vi ville spela, och man tog ansvar för olika saker.
Jeppe Eriksson hade ju varit med och dragit fram träningskulturen. Patrik Nilsson kom in
samtidigt med mig och hade en enorm vinnarmentalitet och en positiv tjurskallighet. Lasse
Johansson var som en pappa för alla, med sin klokhet och sitt lugn. En riktig faderskapsfigur. För
att nämna några.

Och så nådde ni framgång direkt!
-Ja, men det började tufft den säsongen. Jag minns att vi spelade Champions Cup i Edsbyn, och
tvingades till en match mot Kalix för att undvika sistaplatsen. Vi blev rätt hånade däruppe.
Men i World Cup några veckor senare var det helt annorlunda. Vi hade knappt spelat på stor is,
men vi vann hela turneringen. Wow, vad coolt det var! Vi slog bl.a. Dynamo Moskva, med i
princip hela det ryska landslaget. Hur kunde vi göra det? Det var helt fantastiskt vad bra vi var då.
Och på något sätt lärde vi oss att vinna där, som vi hade med oss framöver.
-Första matchen på Zinken, mot Broberg i Elitserien, minns jag väl. Jag fick gåshud redan under
spelarpresentationen, då jag välkomnades inför publiken, och det kändes som om jag kunde åka
igenom en vägg.
Vi hade det ändå lite kämpigt i början av serien, men vi fick till ett jäkla bra spel efter ett tag.
Både framåt o bakåt. Vi lyckades vinna Elitserien, även om vi tränade på rätt hårt mot slutet.
Vi var lite sega mot Sirius i kvarten, men i semin mot Villa spelade vi ut och var grymt bra.

Sedan var ni framme vid den, som det skulle visa sig, klassiska snöfinalen på Studan!
-Ja, veckan innan trodde man ju att det skulle bli SAIK, men så blev det Bollnäs som
motståndare. Jag minns att vi satt på Melanders och käkade frukost, då vi förstod att det kunde
bli ett rätt så jobbigt väder.
Jag hade legat sjuk ett par dagar efter semifinalerna, men försökte skaka av mig det då man ju
äntligen skulle få spela final. Jag kommer ihåg att Jeppe Eriksson, efter den sista träningen inför
finalen, sade att han inte skulle ha några förväntningar på mig, haha.

Ja, du brottades en del med sjukdomar under karriären. Berätta!
-Jag var i USA under några månader sommaren 2005, och där åkte jag på rätt så jobbiga
bihålebesvär. Det var svårt att bli av med, och jag hade konstanta sjukdomar som var enormt
frustrerande och gav negativa tankar. Jag spelade inte alls före jul den kommande säsongen, då
kroppen var helt paj och nedbruten.
Min best man på bröllopet sade i sitt tal att jag var apotekets bästa kund, efter äldreomsorgen,
haha. Men jag blev antibiotikaresistent, och fick ingen ordning på det.
Till slut gjordes en operation, som gjorde att det blev bättre. Men jag var fortsatt mer sjuk än alla
andra. Och med de begränsade förutsättningarna är det extra kul att det blev så bra med min
karriär, vilket jag känner en väldig tacksamhet för.

Tillbaka till SM-finalen 2010. Hur var det där i snöyran i Uppsala?
-Vi kände att vi var det bättre laget, men det var såklart svårt att spela ut i det vädret.
Det blev ju 3×30, och i sista perioden gick det ju faktiskt att spela. Inför den perioden hade vi
bestämt oss för att gasa, och gå ut och köra över dem. Och det lyckades vi ju med. Visserligen
blev det bara 3-1, men jag tycker ändå att vi gjorde det väldigt bra under de förutsättningarna.
-Det kändes som om vi hade alla ingredienser för att lyckas.
Några har jag nämnt, men för att nämna ett par till så hade vi ju Olle Englund i försvaret och
”X:et” Erixon bredvid mig på mitten. Han var grym, och vi hade en väldigt bra kemi. Och Robin
Sundin förstås, som jag också hade ett fint samarbete med, som alltid presterade när det gällde
som mest.

Hur var känslan efteråt, när ni hade vunnit och bärgat det där historiska guldet?
-Det var total eufori. Många kände nog mer lättnad. Men jag hade ju inte varit med och förlorat
någon final, så det var bara tokglädje.
Vi hade en otroligt fin stund i omklädningsrummet efteråt, då alla samlades och fick säga sitt.
Sätta ord på sina känslor. Det var fint.
Sedan var det ju bankett på slottet, och på det fest hela natten hemma i Stockholm. Jag var
rookie på att fira, men det blev en kväll och natt att minnas. Plus några ytterligare dagar.

Säsongerna därpå skulle det bli två semifinalförluster mot SAIK innan den stora
revanschen mot dem 2013! Hur minns du det?
-Vi fick till det riktigt bra den säsongen. Vi hade en stark grupp, och många spelare i en fin ålder.
Dessutom fick vi in en fantastisk målvakt i Andreas Bergwall, som skapade trygghet i försvaret.
Och så hade Adam Gilljam kommit in, med sin vinnarskalle, som gjorde att vi lite äldre höjde oss
ännu mer.
Vi vann Elitserien, och sedan gick det ganska lätt mot Broberg i kvarten. I semifinalerna mot
Edsbyn avgjorde vi där uppe i fjärde matchen. Vi vann med 6-1, spelade fysiskt och fick till en
otroligt bra defensiv. Vi var väldigt ihopsnackade mellan lagdelarna, och ”X:et” och jag på
mittfältet hade oerhört lika syn på saker och ting, och vi smällde på rätt bra.

Och så var det dags för final, och dunderinvigning av den nya, stora, arenan i Solna!
-Det är ju den coolaste bandymatch som någonsin kommer att spelas.
Lineupen var ju så häftig, och efter uppehållet på grund av bengaler från publiken så flödade
adrenalinet. Ljudkulissen var enorm, det kändes som om det var 30 000 bajare på plats, och
man bara flög fram på isen.
Vi fick en kanonstart, och hade 4-0 redan efter tio minuter. SAIK kom tillbaka, och det stod bara
5-4 halvvägs in i andra. Men vi löste det ändå. Det känns som om vi hade lärt oss hur vi skulle
vinna. Vi hade bra synk i spelet det året, och vi var verkligen på jakt och kändes starka. Jag minns
Robin Sundins solomål till 7-4. Det kändes som om det var klart då. 9-4 till slut, det var ju inget
snack. En enorm känsla!

Du spelade ju med din lillebror Per i Hammarby, och som du nämnt hade ju storebror Björn
redan varit i klubben runt millennieskiftet. Det är ju ändå rätt coolt och unikt med tre bröder
i Bajen!
-Ja, men ärligt talat så har det varit ganska tjatigt om hela brödragrejen. Vi har ju egentligen gjort
våra helt egna karriärer, och inte behövt vara tillsammans för sakens skull. Men vi spelade ju alla
tre ihop i Vetlanda under ett par säsonger.
Och det betydde mycket för mig att vinna 2013 ihop med Pelle. Vi umgicks mycket, och det blev
en krydda att få göra den grejen tillsammans.
Ett otäckt minne är när Pelle skadade nacken illa, på Zinken, i januari 2014. Det var inte så jäkla
muntert, och väldigt oroligt innan man visste hur det hade gått. Men det stödet man fick då visar
på kraften i den här föreningen. Det värmde enormt mycket.

Du var ju med och vann en hel del i Bajen, men visst borde ni ha vunnit ännu mer?
-Det känns så. Vi borde i alla fall ha spelat minst en SM-final till under mina år.
Semifinalförlusterna (fyra stycken, red. anm.) känns ju jobbiga. 2014 vann vi Elitserien, och mot
Västerås i semin hade vi alla möjligheter. Men vi kom inte riktigt upp i nivå i laget, och jag var
besviken över bl.a. min egen insats. Det kändes som om vi slängde bort den chansen. Och 2015
hade vi 2-0 i matcher mot Sandviken, men föll i en jämn femte match.
Säsongen efter det var det rörigt, och motivationen tröt. Jag deklarerade tidigt att det skulle bli
mitt sista år, och så blev det. Tyvärr kändes det som att det blev ett sorgligt slut på Bajen-tiden.

Vi måste ju prata lite om landslaget också. Hur var det att få debutera där, och spela VM i
Irkutsk 2014, som 32-åring?
-Jag hade aldrig jagat landslaget, och satt aldrig och väntade på att bli uttagen. Det var ingen
blixt från klar himmel, eftersom jag var en bra spelare i ett bra lag. Men det var såklart ett
supercoolt kvitto på att jag hade gjort det bra. Och det var extra häftigt att få chansen under
Jonas Claesson, som var förbundskapten då, eftersom jag växte upp i Vetlanda under tidigt 90-
tal när han dominerade rätt bra där.
Det var någon som sade att jag var den äldsta debutanten någonsin, som fått spela VM. Det var
kul att få vara med, men synd att det inte blev något guld.

Till sist, Uffe, hur sammanfattar du dina sju säsonger i den grönvita tröjan, med
bandyvärldens vackraste klubbmärke?
-Ja, det var alltid upp och ned såklart. Men det är ju så, att rötterna blir starkare när det blåser.
Det var enorma utmaningar med träningar på Zinken som regnade bort, och allt ekonomiskt strul
genom åren. Det kändes som om det var för få människor som jobbade i organisationen. Men
samtidigt var det ju skitkul att få vara med om Hammarby Bandys mest framgångsrika period.
Det var en jätterolig tid med bra lag, och härliga killar, av vilka en del är några av mina närmaste
vänner idag.
-Jag måste också nämna kärleken och stödet från nummer 12. Jag menar, hur kul är det att åka
ut i en halvtom hall där de sitter med klappor på läktaren? På Zinken var det alltid häftigt att lira.
Det var en fantastisk tid, som såklart tog men framför allt gav en jäkla energi. Det enda jag ångrar
är att jag skulle ha njutit lite mer av den tiden, men man strävade ju alltid högre.
Men vi vann det där efterlängtade guldet, och vi vann också den coolaste matchen!
Man känner en stolthet, och det är svårt att gå ur en tid i Hammarby utan att vara hammarbyare
för livet.
Text: Robert Tennisberg

Faktaruta, Ulf Einarsson
Född: 27 juli 1981, i Eksjö.
Position: Mittfältare.
Klubbar: Vetlanda BK 1999-2002 och 2005-08, IF Boltic 2002-05, Dynamo Kazan (RUS) 2008-09, Hammarby IF 2009-2016, GT/76 2016, IF Ulvarna 2016, Åby/Tjureda IF 2016-19, Månsarps IF 2021.
Meriter: Två SM-guld med Hammarby 2010 och 2013, World Cup-seger 2009, Svenska Cupen-seger 2013 och 2014, VM-silver 2014 med Sverige, 10 A-landskamper, P19-VM-guld 2000, JSM-guld 1997, 1999 och 2000 samt PSM-guld 1998 (alla med Vetlanda), medlem nummer 12 i
Hammarby Bandy Hall of Fame