14 feb ”Rosa” och ”Plutten” invalda i Hall of Fame
Åke "Plutten" Andersson och Göran Rosendahl väljs in som fjärde repspektive femte medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame
PLUTTEN INVALD SOM MEDLEM NUMMER FYRA I HAMMARBY BANDY HALL OF FAME
En av föreningens allra största trotjänare genom tiderna har valts in som medlem nummer fyra i Hammarby Bandy Hall of Fame. Mångsysslaren Åke ”Plutten” Andersson hedrades postumt i samband med Hammarbys elitseriematch mot Frillesås. ”Pluttens” båda döttrar, Maria Magnusson och Ulla Forsman mottog diplom och blommor till publikens jubel på Zinkensdamms IP.
Motiveringen lyder:
”En lojal multibegåvning utan dess like, med det starkaste av klubbhjärtan. Kombinerade framgångsrikt flera idrotter, med över ett kvartssekel i Hammarbys tjänst i den sport han tyckte var roligast – bandyn.”
Åke ”Plutten” Andersson var ett unikum. Han spelade både bandy, ishockey och fotboll på högsta nivå i Hammarby. Och han gjorde det troget Bajen under flera decennier Han utövade även handboll och bowling i de högsta serierna. Sina största framgångar hade han på hockeyrinkarna, men han tyckte att bandy var det allra roligaste.
– Ja, det minns jag att han tyckte. Bandyn var det han tyckte bäst om, säger ”Pluttens” ena dotter Maria Magnusson.
– Det var ju matcher på helgerna. Och jag kommer ihåg att han skjutsades runt för att hinna med att kombinera bandyn med ishockeyn. Han gillade inte att åka bil, och hade en stark tendens att må illa. Men det fungerade inte med åksjuketabletter, för att han ju skulle vara fräsch till matcherna, fortsätter Maria Magnusson.
”Plutten” med sina två döttrar, ur Aftonbladet, december 1948.
Åke ”Plutten” Anderssons Hammarby-hjärta var obestridligt, och trots locktoner från många andra klubbar var det aldrig aktuellt för honom att svika den grönvita fanan. När undertecknad gjorde ett radioreportage i samband med klubbens 100-årsjubileum 1997 fick jag äran att interjia den legendariske ledaren Lennart Nyman. På frågan om vem han ansåg vara Hammarbys allra störste idrottsman genom alla tider, kom svaret blixtsnabbt och utan tvekan: Åke ”Plutten” Andersson.
Och även om han är mest känd som ishockeyspelare höll han alltså bandyn allra högst, och är nu en självklar medlem som en av de första i Hammarby Bandy Hall of Fame.
– Det är så kul detta, och denna utmärkelse gör att vi döttrar har återupptäckt en del av det pappa åstadkom som idrottsman. Vår mamma samlade en massa artiklar och foton i ett 15-tal klippböcker, och det har varit väldigt roligt att damma av dem och minnas tillsammans, säger Maria Magnusson.
Text: Robert Tennisberg
Faktaruta, Åke ”Plutten” Andersson
Född: 8 juni 1918
Död: 11 maj 1982 (vid 63 års ålder)
Klubb: Hammarby IF (bandy, ishockey, fotboll)
Meriter (i urval): Bandy: SM-silver (1957), 3 A-landskamper, 3 B-landskamper, spel i Hammarby 1934-58 (nio allsv. säs.), medlem nummer fyra i Hammarby Bandy Hall of Fame, Ishockey: Sex SM-guld (1936, 1937, 1942, 1943, 1945, 1951), ett VM-guld (1953), två VM-silver, ett VM-brons, ett OS-brons (1952), 134 A-landskamper, spel i Hammarby 1934-57 (samtliga i högsta serien), Fotboll: spel i Hammarby 1933-52 (en allsv. säs.)
Länkar:
http://hifhistoria.se/Historia/storys/1982pluttenruna.pdf
”Plutten”, 1957. Bild: hifhistoria.se
Åke ”Plutten” Andersson till höger. Bild: hifhistoria.se
GÖRAN ROSENDAHL INVALD SOM MEDLEM NUMMER FEM I HAMMARBY BANDY HALL OF FAME
Göran ”Rosa” Rosendahl är den femte medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame. ”Rosa” hyllades i samband med Bajens sista hemmamatch under elitseriesäsongen, den mot Frillesås på fredagskvällen.
Motiveringen lyder: ”En elegant och innovativ gentleman. Med otrolig skridskoåkning, hårdhet, skottstyrka, ledarskap och spelfördelande finess var han en fröjd att skåda för Zinken-publiken decenniet runt millennieskiftet.”
Göran, hur ser du på att bli invald i detta sammanhang?
– Det känns jättestort. Men jag ser ju inte mig själv som den typen av person. Har jag gjort någonting? Det var ju ett tag sedan som jag spelade. Jag brukar alltid ta utmärkelser, av olika slag, med en nypa salt. Men detta är ju kul ur ett historiskt perspektiv, och det är stort att vara nummer fem.
Berätta om varför det blev Hammarby, efter dina framgångsrika år i Västerås?
– Jag ville röra på mig, och var sugen på att söka något nytt. Och Hammarby hade ju startat en kul satsning. Allt var ju på ett sätt färdigt i Västerås, och i Bajen handlade det ju om att bygga en kultur till att vinna någonting. Jag hade ju redan flera kompisar i Hammarby, i ”Holger” (Jonas Holgersson), (Andreas) Westman, ”Larre” (Mikael Larsson) och (Jonas) Claesson, så jag visste ju om förutsättningarna. Ska man vara ärlig var det väldigt mycket ”High Chaparall” och inte mycket som fungerade. Organisationsmässigt fanns ju egentligen ingenting. Det var ju Kenneth Kvist som i princip gick med bokföringen i en plastkasse. I omklädningsrummet regnade det in, och lysena gick. Men jag ville göra en resa med Hammarby.
Hur ser du tillbaka på din tid i Hammarby?
– Det var en väldig utveckling. Vi var laget som det hände saker kring. Det var ju rock’n’roll-bandy av ett gäng som tog Hammarby från att vara i princip ingenting till att bygga en kultur för att bli en toppklubb. Det känner jag mig delaktig i, och det är något jag är stolt över. Däremot kunde vi kanske inte spela den smartaste bandyn, som kanske hade gjort att vi vunnit mer. Men det finns många härliga grundvärderingar i Hammarby, och man ska ha kul och inte backa hem. Vi hade aldrig kunnat spela edsbybandy, till exempel. Då hade publiken gått hem.
Ja, du spelade ju fem SM-finaler med Hammarby (2000, 2001, 2003, 2004 och 2006). Vad var det som gjorde att det inte gick hela vägen i någon av dem?
– Det är flera delar i det. Men ingenting med det här att ”Hammarby kan inte vinna”. Vårt spel passade bättre mot lag som var lite underlägsna. Vi skulle ha utvecklat vårt spel än mer mot de bättre lagen, så hade vi kunnat vinna. Men i Hammarby ska det vara kul att titta på också. Mentalt sett tycker jag att vi mådde bra inför de där finalerna. Men slumpen spelade också in. Jag tycker ändå att vi utvecklades som lag under de där åren, och visst hade det varit kul att vinna SM-guld också. Men jag känner inte att det är så jobbigt. Jag är rätt nöjd med det vi ändå presterade totalt sett.
Vilka lagkamrater är de bästa du spelade med i Hammarby?
– Jonas Claesson var ju helt fantastiskt bra! Inte minst säsongen 98/99. Det var ju helt sjukt. Han var otroligt bra på det han skulle göra, och var klinisk i sin roll. Att åka fort, med boll, ut i vinkel och smaska in den. Det är ingen som är nära som han var, bortsett från att spelet självklart utvecklas. Sedan var ju ”Holger” väldigt drivande för utvecklingen och betydde mycket för Hammarby både på och utanför planen. Och så ”Palle” Sandell, för den han var mer än för det han sade. För att nämna några.
Hur skulle du själv beskriva dig som bandyspelare, när du var som bäst?
– Jag var konditionsstark, och levde ju mycket på min skridskoåkning. Jag var väl också med och förändrade bilden av hur en ytterhalv ska spela, och var stilbildande i utvecklingen där. Från en mer försvarsinriktad position till att vara en tvåvägsspelare. Jag hade en offensiv kapacitet och gillade att söndra, och vara ett hot på motståndarens planhalva.
Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på din bandykarriär?
– Jag tycker att jag pushade bandyn framåt. Inte minst under en tid då landslaget förändrades från att bara vara en plats där de bästa spelarna samlades, till att vara en plats för en stark utveckling av bandysporten. Där drev ju inte minst Kenth Hultqvist och Stefan Karlsson på, med fystester och nya träningsmetoder, och jag var en av dem som tryckte sporten framåt runt millennieskiftet.
Sedan är jag ju såklart stolt över att ha spelat tolv SM-finaler, med fem vinster. Och fyra VM-guld är ju rätt vasst, inte minst eftersom ju VM bara spelades vartannat år på den tiden.
Vad betyder Hammarby för dig idag?
– Jag har aldrig varit någon som står på barrikaderna för något lag. Jag ser inte idrott på det sättet. Jag är mer fascinerad av att titta på lag där man ser att de gör en resa. Men det är klart att både Hammarby och Västerås sitter rotat i hjärtat, där Hammarby känns mer som mitt lag. Jag bryr mig, och är nere och kollar så ofta jag kan, och har fortfarande kontakt med folk från min tid, så som ”X:et” m.fl. Och dessutom har jag ju min systerson, David Thorén, i dagens lag.
Hur ser du på Hammarby Bandys möjligheter i framtiden?
– Jag hoppas och tror att det blir en stor förändring i och med hallen i Gubbängen, om man även lyckas greppa organisationen runt klubben. Hammarby har ju tvingats att tulla på saker med sina träningsförutsättningar, och man ligger ju efter rent spelutvecklingsmässigt. Hallen ger nya förutsättningar, och spelare kan ju lockas på ett helt annat sätt. För det är ju många som vill spela i Hammarby. Det kan bli hur bra som helst, och Bajen kan komma att vara ett topplag över tid. Det är jag helt övertygad om.
Text: Robert Tennisberg
Faktaruta, Göran Rosendahl
Född: 28 januari 1969, i Uppsala
Moderklubb: Danmarks IF, Uppsala
Övriga klubbar: Vindhemspojkarna 1984-1987, Västerås SK 1987-1997, Hammarby IF 1997-2006, Neftyanik (RUS) 2006-07, Zorkij (RUS) 2007-08 (1,5 säs.), IK Sirius 2008-10 (2×0,5 säs.)
Meriter: Fyra VM-guld (1993, 1995, 1997, 2003), två VM-silver, ett VM-brons, 102 A-landskamper, fem SM-guld (med VSK 1989, 1990, 1993, 1994, 1996)), sju SM-silver (med VSK 1991, 1997, med Bajen 2000, 2001, 2003, 2004, 2006), Fem World Cup-segrar (med VSK 1989, 1994, 1997, med Bajen 1999, 2001), ett ryskt ligasilver 2008, ett ryskt cupsilver 2008, VM-guld P15 runt 83/84, VM-guld P18 runt 87/88, VM-guld U23 90/91, medlem nr 5 i Hammarby Bandy Hall of Fame
