04 feb Det är nu vi skiljer pojkar från män
En krönika om att aldrig ge upp och att alltid spela för klubbmärket.
Det är fem matcher kvar av elitserien denna mycket märkliga säsong 20/21.
En säsong som präglats av ett kinesiskt virus och en del märkliga beslut från de styrande i Stockholm stad.
Annars började det bra. Hallen stod klar i den gamla arbetarförorten Gubbängen och förutsättningarna var helt plötsligt lika bra som i Lidköping, Edsbyn och andra hallorter.
Efter en trevande inledning av elitserien började laget bli samspelt och segrarna började komma. Både Sandviken och Villa/Lidköping fick åka hem i tysta bussar men det fanns något som lurade i vassen som alla känner till men som ingen vill ha.
Skador. Först var det kärnkraftverket Pizzonis ben som gav upp för resten av säsongen och i matchen efter var det dags för ytterligare en kulturbärare att få uppsöka sjukhus. Robin Sundin nyckelben bestämde sig för att gå av i samband med att det blev pååkt av Alexander Egorychev. Den sistnämnde blev också skadad och bestämde sig helt sonika för att åka hem till Ryssland och helt plötsligt var tre nycklar borta till det grönvita låset. Inget lag klarar något sådant.
Inget lag klarar inte heller av att hyresvärden helt plötsligt får för sig att vräka hyresgästen och skicka ut det till en hall som definitivt inte känns som hemma och där de arga grannarna bär svarta tröjor.
Det blev faktiskt inte en hemmaseger under sejouren i Gubbängsexilen (vi slog Tellus men det var deras hemmamatch).
Om man också ska addera det tysta faktum att de grönvita inte har haft sin fantastiska publik i ryggen så förstår alla att allt inte är som förr och då menar jag förr när laget i princip hade kunnat gå till slutspel med seglarstövlar på fötterna. Bortförklaringar, ja kanske och visst finns det spelare som underpresterat vissa matcher men detta är historia nu.
Det här laget kan spela bandy, det finns så både talang och rutin och hade bara vi haft lite, lite matjord i fickorna så hade det bland annat blivit segrar mot topplagen aik och Villa/Lidköping. För så bra är vi när alla bestämmer sig för att vara bra.
Senast vi missade ett slutspel var säsongen 95/96 och det kommer inte att hända igen.
I morgon ska Broberg/Söderhamn få möta ett helmotiverat Hammarby och sedan följer tre riktigt sköna segrar på vårt Zinken där isen återigen nöts av dagisklasser och skolor på allmis och visar att det är världens vackraste bandyarena.
För ni har oss bakom er alla dagar i veckan vare sig vi står utanför muren på Krukis eller sitter framför en hackig sändning på SportbladetPlay. För det kommer en dag när bägarna återigen ska svingas i Zinkentältet och sången ljuda över Zinkensdamm och då ska vi komma ihåg laget från den tysta säsongen som till slut gick till slutspel och blev legender. För det är vi som är Hammarby. Det är nu vi skiljer ut pojkar från män.
Magnusson
