Stefan “X:et” Erixon invald som medlem nr 3 i Hammarby Bandy Hall of Fame

Stefan ”X:et” Erixon har valts in som den tredje medlemmen i Hammarby Bandy Hall of Fame. Han hyllades av klubben och publiken i samband med stockholmsderbyt på Zinken, mellan Hammarby och AIK.

Erixon spelade på det centrala mittfältet i Hammarby Bandy i tolv säsonger, uppdelat i två sejourer – 2002-2007 samt 2008-2015 – med ett äventyr i Ryssland under en och en halv säsong däremellan. Under åtta av dessa säsonger bar ”X:et” kaptensbindeln, och fick äran att lyfta SM-bucklan både 2010 och 2013. Dessutom har han blivit världsmästare vid hela fem tillfällen.

Motiveringen lyder: “En komplett spelare man kan bygga lag kring. Ett konstruktivt kraftverk, som med styrka och klokhet ledde Bajen till klubbens två första SM-guld. En ödmjuk härförare, och ett föredöme, på och utanför planen.”

Stefan, hur ser du på att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?

–Det känns ärofyllt på alla sätt. Jag vet ju vilka som tidigare är invalda (Leif Fredblad och Jonas Claesson, red. anm.), och det är häftigt att finnas med där bland dem. En stor ära.

Du var ju med och vann Hammarby Bandys två första SM-guld, 2010 och 2013. Hur minns du tillbaka på de guldsäsongerna?

–Inför säsongen 09/10 visste vi inte vilken väg Bajen skulle ta. Men Stefan Karlsson och Leif Klingborg kom in som tränare och drev det hela i en bra riktning. Truppen var målmedveten, och revanschsugen, och det kändes rätt hela vägen. Vi lyckades genomföra det vi hade bestämt, och vi hade väl även lärt oss av alla finalförluster att göra läxan hela vägen. Nu blev det ju en massa snö i finalen (mot Bollnäs), men det sket vi i. Vi skulle bara vinna. Jag minns att jag kände en sådan jäkla lättnad när slutsignalen gick. Och så känslan av att se supportrarnas glädje. De som hade väntat så länge. 2013 var det lite samma känsla som tre år tidigare. Det var en väldigt häftig säsong. Vi hade en riktigt bra stomme i laget, med hög delaktighet. Vi fick med hela gänget, och det kändes verkligen som att vi skulle gå hela vägen om vi bara gjorde vår grej och fick ut allt. Det kändes avslappnat och tryggt, trots att vi i finalen spelade inför nästan 40 000 åskådare (mot Sandviken, på Friends Arena). Det är, i mina ögon, den häftigaste bandymatch som har spelats. Och att tre fjärdedelar av åskådarna bildade ett grönvitt hav och skapade en fantastisk inramning  gav ju en magisk känsla.

Vad hade du för bild av dig själv som bandyspelare när du kom till Hammarby sommaren 2002?

–Jag hade ju debuterat i landslaget ett par år tidigare, men inte spelat något VM. Jag visste att jag behövde flytta från Motala för att ta det sista steget, och för att kunna kliva in i landslaget på allvar, så när Thomas Fransson ringde var det ingen tvekan. Jag var rätt stark defensivt, men ville utveckla offensiven. Jag fick chansen att träna med väldigt duktiga lagkamrater. David Karlsson och Jesper Eriksson kom samtidigt som mig, och i laget fanns ju redan spelare som ”Palle” Sandell, ”Holger”, ”Rosa” och ”Lillis”.

Hur var det att vara bandyspelare i Bajen på den tiden?

–Jag fick förtroende att spela direkt, centralt på mitten. Vi tränade otroligt bra och målmedvetet. Och vi diskuterade bandy hela tiden. Hela laget var intresserat och engagerat. Det fanns en speciell Hammarby-kultur, där alla var träningsvilliga och ville framåt. Vi satsade hårt, trots att det ju inte alltid har varit klockrena förutsättningar i Stockholm. Det där guldet fanns ju där att vinna. Att det dröjde längre än vad man hade hoppats och trott var ju jobbigt förstås. Det var tunga finaltorskar, och jag var med om fyra stycken innan vi vann. Men desto skönare när det väl hände. Två gånger dessutom.

Innan det lossnade ordentligt för Bajen var du ju iväg och spelade i Ryssland. Hur var det?

Ett äventyr, såklart. Jag hade spelat i Bajen i fem säsonger, och hade under den tiden tackat nej till något förslag från bl.a. Kazan. Men efter säsongen 2007 kändes det som att det var dags att ta chansen, när Zorkij hörde av sig. Läget i livet var bra, och det är alltid nyttigt att byta miljö. Det är klart att det var tungt på ett sätt att lämna Hammarby, inte minst eftersom flera spelare försvann då. Men det var nyttigt för mig. Jag lärde mig en hel del där borta, i Moskva. Inte minst att klara mig i ett annat, tuffare, klimat med en lite annan mentalitet. Det är ju mycket upp till individen själv i Ryssland, och man har höga krav på sig om man vill spela. Dessutom är det ju en annan typ av bandy, med mycket skridskoåkning och full fart. Som proffs kunde man ju träna ett par pass om dagen, och jag har nog aldrig varit i bättre form – rent fysiskt – än när jag kom hem till Sverige igen, i december 2008.

Vi som såg dig spela imponerades över din kvalitet. Inte minst det faktum att du aldrig gjorde en dålig match. Hur skulle du själv beskriva din inställning och dina styrkor?

–Jag försökte vara så fysiskt förberedd jag kunde, och ha en hög arbetskapacitet. Jag var väl en rätt bra skridskoåkare och jobbade hårt. Skottet lyckades jag träna upp. När jag var runt 20 tyckte jag att jag var en svag skytt. Några år senare fick jag förtroendet att skjuta hörnor och straffar i Hammarby, för att vinna SM-guld. Mentalt sett har jag alltid haft en instinkt att vilja vinna, och en självklarhet i att kunna känna stolthet i prestationen. Det gick nästan över gränsen i unga år, men jag jobbade en hel del med den biten. Det finns inte i min värld att förlora och samtidigt känna att man inte gjort sitt bästa.

Hur var det att vara lagkapten i Hammarby, som du ju var under åtta säsonger?

–Det var ett fint uppdrag att ha det ansvaret. Att driva på utvecklingen både på och utanför isen. Jag hade ju många duktiga och erfarna lagkamrater när jag kom till Bajen, och sedan blev ju jag någon som hade varit med ett tag. Jag har hela tiden velat ta ansvar och driva på, att tävla. Att försöka få andra att förstå vad som krävs för att gå hela vägen, och visa till laget att man hela tiden vill utvecklas och prestera max. Och kanske framför allt hur härligt det är att spela inför vår publik på Zinken.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på din långa bandykarriär?

–Jag försökte verkligen alltid att göra mitt bästa, att göra jobbet och bidra i båda riktningarna, och jag hade hela tiden ett driv och en hunger på att bli bättre. Och det är klart att jag är stolt över att ha lyckats hålla mig på en hög nivå under en rätt lång tid. Jag hade äran att spela elva raka VM för Sverige, och under den perioden lyckades vi bli världsmästare fem gånger. Och så, självklart, de två SM-gulden med Hammarby. Det är ju de absoluta höjdpunkterna i min karriär.

Vad har Hammarby betytt för dig?

–Otroligt mycket. Det kändes så klockrent att få komma hit. Att få känna på atmosfären på Söder, och runt Zinken. Folket runtomkring, och så alla medspelare. Det är en så stor, och häftig, kultur runt klubben. Allt det gjorde att man växte, som både spelare och människa. Jag har fått otroligt många fina vänner för livet genom klubben.

Det har ju snart gått fem år sedan du slutade i Bajen. Hur följer du klubben nuförtiden?

–Jag har ju fortfarande kompisar i klubben, så jag följer laget och försöker att stämma av så mycket jag kan. Dessutom agerar jag ibland expertkommentator från Zinken i Bandyplay. Nu har det ju bytts ut lite folk det senaste året, men jag känner starka band till Hammarby. Jag vill att det ska råda en stabilitet i klubben, och att organisationen fungerar. Det har ju ofta varit en berg-och-dalbana gällande både ekonomi och yttre förutsättningar. Med den nya hallen i Gubbängen tror jag att det finns stora möjligheter för Hammarby Bandy i framtiden. Hammarby är en väldigt fin klubb, som förtjänar att må bra. Men det krävs ett otroligt hårt jobb, av många, för att nå dit.

Text: Robert Tennisberg
(Foto: Stéfan Bertolotti)

Faktaruta, Stefan ”X:et” Erixon
Född: 1 december 1977, i Västervik
Klubbar: Gamleby IF 1993-96, IFK Motala 1996-2002, Hammarby 2002-07, Zorkij (RUS) 2007-08, Hammarby 2008-15, Ulvarna 2016, Tjust Bandy 2017-19
Meriter: Fem VM-guld (2003, 2005, 2009, 2010, 2012), fem VM-silver, ett VM-brons, 114 A-landskamper, två SM-guld (2010, 2013), fyra SM-silver (2003, 2004, 2006, 2007), World Cup-seger 2009, Vinst i Svenska Cupen 2013 och 2014, ett ryskt ligasilver 2008, ett ryskt cupsilver 2008, VM-guld P18 1995, VM-guld P20 1996, vinnare av Hammarby-bragden 2010, medlem nr 3 i Hammarby Bandy Hall of Fame