17 nov Stefan Karlsson invald som nummer nio i Hammarby Bandy Hall of Fame
Stefan Karlsson, en av Bandysveriges mest meriterade personer som både spelare och tränare, valdes på Bandyns Dag den 28 januari 2023 som förste ledare in i Bajens exklusiva salong.
Motiveringen lyder: ”En passionerad och temperamentsfull bandyvän, med stark vinnarmentalitet.
En mästare på att få med sig sina lag, med engagemang, och sökte hela tiden utveckling.
Som ledare förde han Bajen till efterlängtade titlar, och har än idag en given plats på Zinken.”
Grattis Stefan, hur ser du på att som nionde person bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame?
–Det är väldigt kul, och framför allt stort och hedrande.
Anade jag en tår i ögat när du fick beskedet?
–Ja, det var det. Man tänker ju aldrig så om sig själv, men det blir ju känslosamt att få höra något sådant.
Hur skulle du beskriva din tid och gärning i Hammarby Bandy?
–Jag har faktiskt funderat lite på det. När jag kom till klubben fanns det mycket som var positivt. Bra energi, och hajpen med publiken. Men det var inte så strukturerat. Jag försökte vara drivande i att sätta en högre standard. Om vi skulle bli ett topplag i Sverige så behövdes det lite andra saker än ”Bajen, bärs och rakade brudar”. Vi behövde träna mer, och var och en behövde bli mer dedikerade till bandyn.
Hur kom det sig att det blev Hammarby för din del?
–Det kom nog från spelarna. Jag hade ju varit förbundskapten, och Claesson, ”Holger”, Sandell och ”Rosa” sade att de ville ha mig. Sonny Lööf ringde, och runt jul 1998 åkte jag och träffade Sonny, Gunnar Rosengren och även Kenneth Kvist. Men det var på spelarnas inrådan.
Sedan tillträdde jag sommaren 1999.
Hur var det att komma till Bajen då? Du var inne lite på det, men vad gjorde du till en början?
–Jag kände att vi behövde skaffa en trupp som var konkurrenskraftig, och vi behövde även skaka om lite med bl.a. nytt blod. Det var en del tuffa beslut. Till exempel erbjöds inte Andreas Westman nytt kontrakt, och istället lyfte vi fram yngre förmågor som Andreas Lindström (senare Eskhult), och något år senare även Daniel Liw.
–Jag hade ju en enorm bas, och verktygen, med Claesson, ”Larre”, ”Holger”, ”Rosa”, ”Dallas” & co.
Vi försökte nå ut till de yngre med ”så här är det i Hammarby”. ”Titta i omklädningsrummet. Vem vill du härma? Vem är mest seriös, och utvecklingsbenägen?” Vi satte verkligen en bra standard med både träning, tester och kost. Vi förberedde oss bra, och låg nog i toppen rätt tidigt i den delen.
Jag har själv en drivkraft i att utvecklas, och spelarna visade engagemang. Jag behövde inte göra så mycket, utan det byggde på ömsesidigt förtroende.
Rent bandytaktiskt då, vad behövdes göras där?
–Det hade gått mycket på rus tidigare, och vi försökte få lite mer struktur i allt vad vi gjorde. Vi började att bygga upp ett nytt spel, med tydligare roller än tidigare. Men jag hade inte klarat mig så bra utan delaktigheten vi hade. Jag hade ju själv, som spelare, haft lyhörda tränare i Håkan Sundin och Curt Einarsson. Det finns alltid de som är smartare än dig själv. Och visst, ibland kanske spelarna blev för mycket involverade. Men det var ändå ett gemensamt arbete i hur vi skulle göra det, och vart vi ville nå.
Och det ledde ju faktiskt till tidig framgång. Ni vann World Cup redan 1999. Hur var det?
–Ja, det var ju bland det första som hände. En bekräftelse på att vi var på väg någonstans. Vi hade ett bra lag, och det var ju en tung titel.
Sedan ledde det ju även fram till SM-final. Föreningens första på 43 år. Hur minns du tillbaka på den säsongen?
-Det var en trevlig säsong. Vi var bra förberedda, och hade kraften i matcherna. Det var mycket styrka, inte minst mentalt. Vi utnyttjade våra styrkor, och höjde varandra. Det var mycket krig, t.ex. i semifinalerna mot Falun. Mot SAIK i finalen var vi där och nosade, men räckte inte ända fram.
Året därefter, 2001, borde ni väl ha vunnit?
–Ja, det känns så. Vi vann Elitserien, hade spelat bäst, och det var en tung och onödig förlust mot VSK. Inte minst för Claesson, som ju spelade sin andra och sista SM-final i Hammarby-tröjan då.
Det blev ju ytterligare några finalförluster under din ledning. Hur mycket gnager det än idag?
–Det finns där, det är klart som fan. Vi vann Elitserien flera gånger, och hade visat att vi kunde vinna avgörande matcher genom att ta oss till flera finaler. Men visst, SM-finalen 2004 mot Edsbyn känns ju tung. Vi ledde med 5-2 och hade straff i andra halvlek, men förlorade med 7-6. Jag vet inte vad vi skulle ha gjort annorlunda, och jag har inte ångrat något. Det fanns ingen timeout heller, på den tiden. Vi skulle ha visat mer mod vid 5-3, men vi blev rädda för att förlora. Så fungerar det i idrott ibland. Vi fick en loserstämpel, men vi gick ändå till final en massa år. Så det fanns ju många fler, och större, losers bakom oss.
Men trots allt, en säsong att minnas med välbehag är ju 2009-10. Då ni lyckades bärga det, så efterlängtade, första SM-guldet i klubbens historia. Hur ser du tillbaka på den?
–Jag hade varit borta från Bajen några år då, och jag minns att Sonny Lööf ringde och frågade om jag inte kunde tänka mig att träna laget tillsammans med Leif Klingborg. Vi är väldigt olika, men vi började att prata och insåg att det verkade intressant och att vi hade en gemensam syn på hur bandy skulle spelas. Vi kom också in i en rätt så tacksam tid, när det kändes som om laget behövde en nystart. Vi lyckades utnyttja våra styrkor, och det krävdes både kunskap och energi. Vi släppte inget åt slumpen, och körde stenhård träning från dag ett. Leif har en stor del i vart vi skulle, och det var inget lallande. Det fanns ju också en hel del drivande spelare i laget då, som Uffe Einarsson och ”X:et” Erixon. Vi hade David Karlsson och Jeppe Eriksson, med flera. Och så kom Patrik Nilsson in. Vi hjälptes åt, och fick en enorm effekt, och gick till final i Svenska Cupen och vann World Cup. Sedan rullade det på i samma takt. Vi vann Elitserien, och lyckades sedan gå hela vägen även i slutspelet.
Ja, efter att ha kört över Villa i semifinalspelet blev kulmen den berömda snömatchen mot Bollnäs i Uppsala. Minnesvärt!
–Ja, verkligen. Vädret tvingade ju fram 3×30 minuter, och vi försökte passa och hålla igång bollen så gott det gick. Och i den sista perioden, när det var någorlunda spelbar is, visade vi vilket lag som var överlägset bäst. Vi radade upp chanser, och vann välförtjänt. Det betydde väldigt mycket, för många, men mest för föreningen. En enorm lättnad!
Du körde ju på i Bajen, i olika roller, i ytterligare ett par svängar. Och finns fortfarande med lite i kulisserna. Det är en hel del folk som har passerat revy sedan du kom till klubben första gången. Hur ser du på de personer du har samarbetat med i lag- och klubbledningar?
–Ja, det är många ledare man har haft omkring sig genom åren. Jag tänker på alla materialare, slipare, assisterande, med flera. Alla jättebra. Vi har Kenneth Kvist, Thomas Fransson och Stefan Magnusson, som har slitit på olika sätt. Och så Sonny Lööf och Gunnar Rosengren. Det finns fler. Jag trivdes bra som assisterande till Misja Pasjkin under de åren. Men den som står över alla är Rune Ask (materialförvaltare under flera decennier). Där kan vi snacka om ordning och reda, och han har gjort så enormt mycket för klubben.
Till sist, Stefan, hur ser du på Hammarby Bandys framtid?
–Det är en svår fråga, och tufft att sia om. Det har ju varit några säsonger där det varit rätt så svajigt. Jag är i alla fall helt övertygad om att vi behöver vara kvar och spela i den centrala delen av staden. Hallen är ju såklart betydelsefull när det gäller träning, men när det gäller publikintresse vid match lockar ju inte Gubbängen några större mängder. Och hur länge kan man vara utomhus, då ju vädret ofta ställer till det?
Mycket har ju med ekonomin att göra, och min känsla är i alla fall att den är bättre än på några år.
Klubben behöver en framtidsvision, och engagerade ledare som kan locka hit och utveckla spelare för att ta nästa steg. Vi behöver bygga en ny vinnarkultur.
Faktaruta, Stefan Karlsson:
Född: 12 mars 1957, i Söderhamn.
Position: Huvudtränare, ass. tränare och sportchef i olika omgångar i Bajen. Försvarare, f.a. libero, under sin spelarkarriär i andra klubbar.
Klubbar som tränare: Hammarby IF 1999-2006, samt 2009-12 och 2017-20. I övrigt: IF Boltic 1991-93, Vetlanda BK 1994, Broberg/Söderhamn IF 2007-09, IFK Vänersborg 2013-16.
Förbundskapten för Sveriges A-landslag 1995-99.
Klubbar som spelare: Brobergs IF 1975-79, IF Boltic 1979-83 samt 1989-91, Vetlanda BK 1983-89.
Meriter: Åtta SM-guld, varav sju som spelare (två med Broberg 1976 och -77, fyra med Boltic 1980-83, ett med Vetlanda 1986) och ett som huvudtränare i Hammarby (2010).
Nio SM-silver, varav tre som spelare (ett med Broberg 1979 och två med Vetlanda 1988 och -89) och sex som tränare (två med Boltic 1992 och -93 och fyra med Hammarby 2000, -01, -03 och -04).
Fyra VM-guld, varav tre som spelare (1981, -83 och -87) och ett som förbundskapten (1997).
Tre VM-silver, varav två som spelare (1979 och -85) och ett som ledare (1999).
Ett VM-brons, som spelare (1989).
Nio World Cup-titlar, varav sex som spelare (tre med Broberg 1975, -77 och -78, två med Boltic 1980 och -81 och en med Vetlanda 1988) och tre som tränare i Hammarby (1999, 2001 och -09).
Två europacuptitlar, som spelare i Boltic (1981 och -82).
101 A-landskamper, som spelare.
Invald, som medlem nummer nio, i Hammarby Bandy Hall of Fame 230128.
Text: Robert Tennisberg
Vill du läsa mer om vår avtackning av Stefan Karlsson senaste vändan han var Hammarby Bandy-tränare så gör du det här. Videointervju av Robert Tennisberg finns i spelaren.
