06 mar Olov Englund – invald som nummer åtta i Hammarby Bandys Hall of Fame

Olov Englund, den Kalix-bördige försvararen som gjorde sju och en halv säsong i Bajen, välkomnades
på Bandyns dag in i finrummet med de övriga i Hall of Fame-gänget.

Motiveringen lyder: ”En kraftfull och följsam försvarsklippa med enorm arbetskapacitet. Som alltid
varit redo att ta kampen, och som gjorde konst av sidledsbrytningar. Stark och lojal som få. Med sitt sätt att vara hård på isen, och mjuk utanför, är han en stor förebild.”

Olov, hur är det att bli invald som nummer åtta i Hammarby Bandy Hall of Fame?

– Det är såklart väldigt ärofyllt. Det är svårt att sätta ord på det, och jag har nog inte greppat det riktigt
än. Med tanke på vilka som är med sedan tidigare är det svårt att sätta sig själv i det facket. Man känner sig som en länk i kedjan i de lag som vinner och förlorar tillsammans, och det är ju många som har varit delaktiga i Hammarby. Inte minst före min tid. Men jag känner så mycket för föreningen, och jag känner en extrem stolthet, säger Olov.

Du, ska vi börja från slutet? Du gjorde ju 9-4-målet i slutsekunderna av SM-finalen mot Sandviken
inför 38 474 i Solna 2013, i det som skulle visa sig vara ditt sista framträdande i Bajen-tröjan.
Snacka om en perfekt avslutning. Hur minns du tillbaka?

– Jag har faktiskt inte sett hela matchen igen. Men det jag minns är att det var väldigt mycket
Hammarby-supportrar på plats. Det kändes som om det bara var hammarbyare på arenan. Och jag
tänker också på att vi fick in en sådan känsla i gruppen den säsongen. Det är svårt att sätta fingret på. Vi fick ju en väldigt bra start på finalen, och ledde med 4-0 efter tio minuter. Sedan kommer de tillbaka, och reducerar till 5-4 mitt i andra halvlek. Det känns som om det står och väger, och (Andreas) Bergwall gör en tokräddning där. Sedan får vi in både 6-4, 7-4 och 8-4, och under de sista minuterna började man att kolla sig om och ta in allt som hände runtomkring. Sedan följde jag med i en kontring efter en hörna. Jag fick en passning av Stefan Erixon, kom ut i vinkeln, och sätter den i burgaveln. Nu stänger vi, tänkte jag, och så vällde publiken in och matchen tog slut.

Vad minns du mer från den säsongen?

– Vi var inne i ett stim, och kände oss väldigt trygga som grupp. Vi hade fullt fokus på vår prestation,
och det kändes som om vi bara gjorde det vi kunde och skulle så vinner vi. Ta bara semifinalserien
mot Edsbyn. Vi ledde med 2-1 i matcher, och lyckades vinna den fjärde däruppe med 6-1. Det var
utklassning. Det är inte många gånger man har åkt dit och känt sig fullständigt överlägsen, säger Olov.

Din Bajen-resa började redan 2004. Varför blev det Hammarby för en Kalix-grabb?

– Stefan Karlsson ville verkligen att jag skulle komma ned. Jag tvekade ett tag, inte minst eftersom jag
är uppfostrad att vara en lojal person, och jag ville inte svika Kalix. I samma veva inträffade även min
största personliga motgång i livet, då min lillebror Erik hastigt gick bort. Men på något sätt var det
hans ord som fick mig att verkligen ta steget. ”Är du helt dum i huvudet, det är klart att du ska åka”,
hade han sagt. Erik har verkligen motiverat mig, och varit en trigger för mig i mitt idrottande. Det blev nödvändigt för mig att flytta, för att satsa ordentligt, och dessutom var det häftigt att testa på det här med en större stad. Jag var ju bekant med Jesper (Eriksson), David (Karlsson) och Kalle (Spjuth), som jag spelade med i ungdomslandslagen. Och så fanns min barndomskompis, Lars Johansson, i Bajen. Vi växte upp tillsammans i Stråkanäs utanför Kalix. Lasse hjälpte mig mycket som ny i Stockholm. Jag skrev på våren 2004, och flyttade ned i augusti.

Hur kom det sig att det blev bandy för dig, från första början?

– Jag höll på med många idrotter fram till 15-årsåldern. Det var utförsåkning, fotboll, och hockey. Men
i Kalix var bandyn stor, och jag hade även en granne som spelade. Jag debuterade i A-laget som 15-
åring, och kom även med i ungdomslandslaget. Då kände jag att det var bandyn jag ville satsa på. Det
är ju en fartfylld sport, där man både får gemenskapen i ett lag och känna på det individuella spelet man mot man. Jag satte upp ett mål om att bli bäst.

Kände du att du blev det?

– Jag var i alla fall med och mätte mig med de bästa. Jag hade en bra skridskoåkning, inte minst bakåt.
Och jag var rätt så individuellt skicklig på att anta utmaningen i varje situation. Jag inbillade mig att
jag alltid hade övertaget mot anfallaren. Jag var väldigt målmedveten, och beredd att göra jobbet.
Det är ju extremt mycket träning man har lagt ned, och framför allt var jag väl både följsam och
orädd. Det handlar ju om att vinna, och hur mycket man är beredd att putta in för att göra det.

– Var går gränsen? Antingen är man väl dum eller dum, haha, men ibland handlade det ju om att täcka
skott och vara beredd på att få bollen i ansiktet. Men jag har velat vinna. Jag har ju förlorat en del
också, och ju mer man förlorar ju större drivkraft får man att vinna.

Du var ju även landslagsman under många år, hur var det?

– Superhäftigt. Det är en stor ära att dra på sig en landslagströja, och höra nationalsången. Jag ska inte
säga att det var ett självspelande piano, men det var många i det laget som följde samma resa som
jag. Jag minns första träningen, då alla var övertaggade och körde på i högt tempo. Sedan fick man ju
chansen att mäta sig med ryssarna, och jag tror nog att de kände att vi var på en jämbördig nivå.

Hur var det att spela i Hammarby?

– Det är den absoluta höjdpunkten i min karriär. En ren och skär ynnest. Jag målar upp bilden ibland
om hur fokuserad man var. Inte minst när det var mycket folk. Då kunde ju ”Frallan” (Thomas
Fransson) komma in i omklädningsrummet och säga att vi var tvungna att skjuta fram matchen en
kvart. Man satt ju där och väntade, och tuggade knopp. Så det var ju bara att linda en ny knopp,
haha, innan man stod där i ringen och peppade varandra. Det är få förunnat att få uppleva något
sådant som ett fullsatt Zinken, och jag får gåshud nu när jag tänker tillbaka. Det var lätt att känna betydelsen och värdet av en förening, och framför allt det här klubbmärket.

Du är ju en, av en dryg handfull, som var med om båda guldåren 2010 och 2013. Om vi ser tillbaka
på säsongen 09/10, hur skulle du beskriva den?

– Det var också en extremt häftig säsong. Vi satte tydliga mål, och nådde framgång utefter det. I
Sverige har jag nog aldrig tränat så mycket som då, och vi fick igång en maskin som bara körde. Till
slut fick vi ju bort det där spöket från Studenternas. Det var jädrigt häftigt att uppleva det och få ge
det till alla luttrade supportrar. Tyvärr var det ju dåligt väder i finalen mot Bollnäs, men när det gick
att spela var vi bättre. Vi behärskade både snön och det spelbara. Jag minns även hur bra vi var i
semifinalserien mot Villa. Vi slog ut dem i tre raka, och i sista matchen på Zinken ledde vi med 6-0 i
paus (vinst 7-2 till slut), och var helt överlägsna.

Vilka var dina bästa lagkamrater i Hammarby?

– Det är jädra svårt att rangordna, och namnge någon speciell. Det var många man ville mäta sig med,
och det fanns ju en hel del landslagsspelare i laget under de åren som jag lärde mig ofantligt mycket
av. Inte minst när det gällde träningskulturen och det driv många hade. Det är svårt att få fram i ord
hur viktigt det var, men varenda träning var top notch.

– Jag har ju spelat med ”Lills” (Jonsson), ”Palle” (Sandell), ”Larre” (Larsson), ”Rosa” (Rosendahl), ”Holger” (Holgersson), (Stefan) Persson, (Carl-Johan) Rutqvist, ”Jeppe” (Eriksson), ”Davva” (Karlsson), med flera, så det fanns många likasinnade i inställning och förberedelser. Och så är det klart att jag och ”X:et” (Erixon) knöt starka band. Vi bodde tillsammans i landslaget, och när vi var i Zorkij, och vi har barn i samma ålder. Han har varit en stor del, men det har många andra också.

Hur följer du Hammarby Bandy nuförtiden?

– I stort sett varje match följer jag på något sätt, inte minst i ”bandyburken” (webb-tv), och jag
försöker att vara på plats på Zinken minst en gång varje år. Jag har fortfarande kontakt med Robin
(Sundin) och Elfving (David Pizzoni), och jag vill ju att de ska vara i toppen. Det var kul att de gick till
slutspel nu, även om man såklart hoppades att de skulle gå lite längre. Men jag tycker att det finns en
bra grund, och att det är rätt att tänka lite långsiktigt. Att bygga rätt och ha en plan, avslutar Olov.

Text: Robert Tennisberg

Faktaruta, Olov Englund
Född: 3 maj 1983, i Kalix
Position: Back
Klubbar: Kalix(/Nyborg) Bandy 1999-2004 och 2013-2019, Hammarby 2004-2007 och 2008-2013, Zorkij (RUS) 2007-2008.
Meriter: Två SM-guld (2010 och 2013), Två SM-silver (2006 och 2007), World Cup-vinnare 2009,
Svenska cupen-segrare 2013 och 2014. Tre VM-guld (2009, 2010 och 2012), fyra VM-silver (2007, 2008, 2013 och 2015),
två VM-brons (2011 och 2016), JVM-guld med P15, P17 och P19, ryskt liga- och cupsilver 2008, klubb-VM-guld för veteraner med Hammarby Oldboys 2022, 87 A-landskamper, medlem nr 8 i Hammarby Bandy Hall of Fame