Jonas Holgersson invald i Hall of Fame

Den sjunde spelaren i Hammarby Bandys Hall of Fame är nu invald.

Jonas, hur är det att bli invald i Hammarby Bandy Hall of Fame, som medlem nummer sju? 

–Det känns otroligt hedrande, jag blir glad och hedrad. Jag gillar att klubben lyfter fram historien, så att den stärks. Det är viktigt att man vet vad som har hänt, så att man kan verka framåt på bästa sätt. Det stärker identiteten i en förening. 

Hur kommer det sig att du lyckades så bra med bandy, från bandylekis i Oxelösund till att bli en världsspelare? 

–Jag var väldigt målmedveten redan i unga år, vilket ju är en talang i sig, och har alltid varit nyfiken och intresserad av att utvecklas. Jag har drivits av att äga min egen prestation. Jag inspirerades tidigt av idrottspsykologen Willi Railo, och ägnade mig åt mental träning varje dag mellan 15 och 16 års ålder. Att hitta enkla verktyg, och att skapa en egen träning. Sedan fortsatte det bara. Dessutom var det roligare med bandy än orientering, som jag också var duktig i. Men jag var faktiskt en större talang i fotboll, men de förstod aldrig det, haha. 

Hur tidigt märkte du att du även i övrigt hade vad som krävdes för att lyckas? 

–Rätt så tidigt. Jag märkte att jag behärskade de viktiga elementen. Både skridskoåkningen och så klubba med boll. Plus att jag hade bra syreupptagningsförmåga, och att jag kunde använda mina färdigheter. 

Du är väl kanske mest känd för ditt fantastiska spelsinne. Vad har du att säga om det? 

–Det krävs att man tränar det. Jag upptäckte att den talangen fanns, har tränat på den, och har haft lyckan att ha en bra omgivning. Man behöver ett visuellt seende i 360 grader, att kunna upptäcka saker från alla håll och kanter. Jag var en hårt jobbande strateg, men jag har alltid haft bra lagkamrater. Duktiga anfallare, som Jonas Claesson, ”Fille” Cederbaum, Hasse Johansson, m.fl., vilket har underlättat enormt. 

Varför blev det Hammarby för dig, som 27-åring, 1996? 

–Jag hade börjat plugga i Stockholm, och var nyfiken. Vi hade varit rätt så överlägsna i Västerås den säsongen, och jag behövde en ny utmaning. Det var spännande att följa Bajen i kvalet då, och det kändes viktigt att de höll sig kvar. Jag hade kanske kommit ändå, men det gjorde ju saken enklare. Dessutom pratade jag en hel del med Claesson, som jag ju kände och hade ett bra samarbete med i landslaget, och det var skönt att vi hade varandra. Båda var sugna, och ville samma sak. Och det gällde ju även ”Larre” Larsson och Andreas Westman. Sedan hade jag ju redan flera vänner i laget. ”Fille”, som jag ju känt sedan sex års ålder, och andra oxelösundare som ”PG” Gustafsson och Fredrik ”Belle” Carlsson. 

Det har gått drygt 25 år nu, hur var det att komma till Bajen där i mitten av 90-talet? 

–Det fanns så himla mycket energi, och jag tycker att det är viktigt att de som redan fanns i och runt klubben då lyfts fram. Det är lätt att de glöms bort, men det var många delaktiga i att det ju redan fanns en stämning på Zinken då som var unik. 
Sedan fanns det ju mycket att jobba på, och jag hade inte kommit och blivit kvar om jag inte var riktigt sugen på att göra något som var ogjort. 
Vi trivs bäst i kaos, både jag och Bajen. Jag är väldigt intresserad av att representera den klubb jag är i. Det var otroligt roligt, men spretigt, och som att ’vi kör härifrån vi är, och så ser vi vart det tar vägen’. 

Ja, beskriv känslan av den hausse och det drag som Hammarby var med och skapade inom bandyn där i slutet av 90- och i början av 00-talet! 

–Det var en skön miljö, och vi var som ett punkband som åkte runt och lärde sig att vinna. Det var hur mycket folk som helst på Zinken och runt omkring. På den tiden stod ju läktaren en meter från planen. Det växte något ur det, och vi försökte hitta vägar fram som var på ett Hammarby-sätt. Det kunde vara en ”bananare” längs kanten, eller ”öka takten sista kvarten”. Det hände så mycket, och jag är så glad och tacksam att jag hamnade i Hammarby och var i Stockholm under den tiden. Jag lirar hellre punk än i den symfoniorkester vi hade i VSK. 

–Dessutom hade vi ju väldigt bra motståndare, i både Sandviken, Västerås och Edsbyn. Alla de bästa ryssarna spelade i Sverige då, och vår liga var bäst i världen. 
Vi märkte att folk var intresserade, och vi spelade mitt inne i stan, och skapade en händelse för alla på Zinken. Media hakade på, och det var en otroligt härlig känsla att många nya åskådare hittade till bandyn. 

Du har ju en livslång relation till bandyn. Hur skulle du beskriva din kärlek till sporten? 

–Det finns en anledning till att man fastnar för bandyn. Man blir ju glad över bara att åka skridskor, och så klubba och boll på det. Att slå två-tre passningar, eller en långboll, som leder till friläge. Det är estetiskt vackert att åka grillor. Mjukt och följsamt. Isarna är olika varje gång. Lägg till taktik och komplexitet. Det finns oändligt många lösningar, och det dynamiska i det taktiska slår nästan alltid det starka. Det är en otrolig intellektuell utmaning. Det tar aldrig slut.  

Du har ju också haft ett väldigt speciellt förhållande till publiken, inte minst på Zinken. Jag vet ingen annan spelare som har fått så mycket kärlek, men också en hel del kritik, från sin egen hemmapublik. Hur minns du själv det? 

–Vissa delar kommer naturligt, och det fanns inga gränser. Jag menar, folk vill inte se en romantisk komedi varje dag. Jag slängde saker i ansiktet på både motståndare, domare och publik. Men det var ett samspel. I grund och botten berodde det på att jag var understimulerad på planen. Jag var alltid naken på isen, men orädd. Och det var äkta känslor. Inget medvetet och kanske inte alltid hälsosamt, men det var levande och mitt bidrag. Det uppskattades, och ibland inte. Ibland ville jag få skit, för det går inte ut på perfektionism. Man måste våga gå över gränsen. 

Du fick ju till och med en läktare på Zinken uppkallad efter dig. Hur var det? 

–Saken blev ju enklare av att man slog in hörnorna, och ibland behövde man ju hjälp. Det blev ”Holgers” hörna, och jag var ju lite av Bajens McEnroe. Det gjorde att det kom fler och fler till det hörnet. Det var ett sätt att få energi. Ibland var det ju rena utskällningar, åt båda håll, och det skapade energi. Det skapades relationer mellan spelare och publik. Och publiken har ju en viktig roll för att det ska uppstå dynamik. 

Vad är du mest stolt över kring din gärning i Hammarby? 

–Att vara starkt bidragande till både idrottsliga och kulturella händelser i slutet av 90-talet, och att mycket av det fortfarande lever kvar. Jag är glad att vi byggde upp en kontinuitet, som finns kvar än idag. Att vi skapade en träningskultur kring hur det är att agera på högsta nivå, som ju togs vidare av sådana som ”X:et”, ”Jeppe” och Robin m.fl. Vilket både gav framgångar, och ledde till satsningen på ungdomsbandyn. Och att det fortfarande spelas bandy på Zinken, bara en sådan sak. 

Många gånger har du funnits med i snacket kring att bli tränare i Hammarby, och jag vet att du har fått frågan några gånger. Varför har det aldrig blivit så? 

– Det har aldrig varit så nära. Det har sammantaget inte passat båda parter samtidigt.  

Skulle du kunna tänka dig att träna Hammarby någon gång i framtiden? 

– Nej, det vet man inte. Jag är inte så sugen på att driva saker längre, och jag vet inte om jag kommer att ha lusten och kraften att öppna samma dörr igen. Men man ska aldrig säga aldrig. 

Hur följer du Hammarby idag, och vilken bild har du av klubben? 

– Jag hade fram till i höstas knappt sett en match på flera år, men har haft kontakt med bl.a. Robin Sundin. Men de som är med idag ser ut att gilla det, och de verkar tycka att kulturen är viktig. Det är kul att se Bajen idag, där spelarna är stolta över att representera klubben. Det är ju en trevlig miljö på Zinken, och en väldigt stor del av mig är fortfarande hammarbyare. Det är självklart att det är så, eftersom jag mådde som bäst och var som bäst när jag var i Bajen. 

Text: Robert Tennisberg 

Faktaruta, Jonas Holgersson 
Född: 7 mars 1969, i Oxelösund. 
Moderklubb: Oxelösunds SK (A-laget 1986-1988) 
Övriga klubbar: IFK Motala 1988-1991, Västerås SK 1991-1996 samt 2007, Hammarby IF 1996-2003 samt 2004-2005, Zorkij (RUS) 2003-2004 samt 2005-2006 och Neftyanik (RUS) 2006. 
Meriter: Två VM-guld (-97 och -05), 87 A-landskamper, Fyra SM-guld (med VSK -93, -94 och -96, och som tränare -09), Tre SM-silver (med Hammarby -00, -01 och -03), Tre World Cup-segrar (med VSK -94 och med Hammarby -99 och -01), ryskt ligabrons med Zorkij -04, JVM-guld -88, U23-VM-guld -92, medlem nr 7 i Hammarby Bandy Hall of Fame. Dessutom två USM-guld i orientering.