26 dec Börje Andersson invald i Hall of Fame

Börje, att väljas in som medlem nummer sex i Hammarby Bandy Hall of Fame. Hur ser du på det? 

-Det är jättestort för mig. Jag är överväldigad, och väldigt hedrad över att väljas in bland den skaran. Det är ju en skaplig samling man hamnar i. 

Hur kommer det sig att du kom till Hammarby redan som 17-åring, 1962, trots att du är född och uppvuxen i Söderhamn? 

-Jag ville inte det, men mina föräldrar hade bestämt sig för att flytta till Tureberg i Sollentuna, och jag blev tvingad att följa med.  Jag försökte på något sätt att vara kvar i Broberg, men det gick inte. Vi kom ned till våren, och jag började att spela fotboll med Tureberg i fyran. Där fanns en kille som hette Bo Hedlund, som dessutom var högerhalv i Hammarbys bandylag, och på den vägen var det.  

-Det fanns ingen annan målvakt, så jag fick chansen direkt. Jag debuterade i premiären borta mot Västerås på Rocklunda, på annandagen -62. Vi vann med 6-2, så det gick ju ganska bra. 

Hur skulle du beskriva Hammarby på den tiden? 

-Vi var ganska bra, men nådde aldrig riktigt ända fram. Vi hade många bra spelare, och det var en fantastisk förening. Vi hade en väldig gemenskap. Man brydde sig om varandra, och tog hand om varandra på ett jättefint sätt.  

Vilka förutsättningar hade ni, när det gäller träningar och istider och så? 

-Jag brann för det, men vi tränade bara två dagar i veckan. Vi höll till på Stockholms stadion på den tiden, och det var ju naturis. Men som jag minns det funkade det ganska bra. 
Jag körde extra träning med en lagkamrat, Ernie Tobell. Han var gympalärare, så det passade bra att låna skolans lokaler. Jag hade med mig en övning från legendariske Ingvar Wasberg i Söderhamn. Vi körde med tennisboll o racket, och hängde upp några remmar som mål. På så sätt övade vi upp mina reaktioner. 
Till säsongen 1966-67 kom vi in på Söderstadion. Det var bra förutsättningar. 

Hur var du som målvakt? 

-Jag var väldigt reaktionssnabb, hade bra utkast och var duktig på att sätta igång spelet. Vig och smidig. Det var ju en helt annan stil på den tiden. Vi var ju nere vid isen och greppade bollarna. 
Jag hade också temperament, och var en vinnarskalle. Framför allt fick väl domarna höra ett och annat. Det är inget jag är stolt över. Men jag var lugn för det mesta, och har väl aldrig skällt ut någon lagkamrat. 

Vilket är ditt bästa minne från alla dina säsonger i Hammarby? 

-Det måste vara säsongen 1967-68, då vi var väldigt när att gå till SM-final. Vi gick till slutspelserien, och vann både borta mot Västanfors (5-4) och hemma mot Örebro (1-0). Då höll jag nollan, och gjorde nog mitt livs match. Efter det hade det räckt med en poäng hemma mot Broberg. Vi borde naturligtvis ha vunnit, men vi klarade väl inte av pressen, och förlorade med 3-1. Det var tråkigt. Då gick ÖSK till final istället, där de fick torsk mot Sirius. 

-Bandyn var stor då. Det var mycket matchreferat i tidningarna. Man spelade på söndagarna, och de skrev mycket bandy, varje måndag. 

Du var ju även landslagsmålvakt under några år. Hur var det? 

-Ja, jag tog över efter ”Yppe” Palmqvist, och gjorde 14 A-landskamper mellan 1964 och 1968. Man spelade ju inte så många matcher då. Det var ju bara fyra lag med i VM då, som spelades vartannat år. Och så mötte man Finland och Norge någon gång när det inte var VM-år. 

-Jag spelade VM i Sovjet 1965. Vi ledde med 3-1 mot Sovjet på Leninstadion i Moskva, men det blev 3-3. Det var så nära. Jag minns att ”Leffe” Fredblad sa: ”hade vi vunnit så hade du fått bragdguldet”. Det var väl lite överdrivet, men jag gjorde en riktigt bra match. Nu räckte det bara till ett brons, eftersom vi hade förlorat mot Finland. 

– Utan att skryta så var jag överlägsen i Sverige under några år. Tyvärr missade jag de kommande VM-turneringarna. 1965 var jag tvungen att göra en knäoperation, och 1969 bröt jag fingret då jag skulle ta ned en lyrboll på träning. Men jag var med och vann mot ryssarna i Uppsala 1968 (5-3). Jag tror att det var första gången de förlorade en officiell landskamp. 

Hur minns du dina lagkamrater i Hammarby? Vilka var bäst? 

-Leffe Fredblad såklart, han var enormt duktig. Hade ett bra skott, och var svårfångad. En riktig lirare, och ledargestalt. Han var den stora stjärnan, och en jättebra lagkamrat. 
Benny Söderling var väldigt säregen, men också en bra kamrat. Han kunde ta ett armbrott för att göra mål. Otrolig målskytt. 
Han rökte, men hade bästa tiden ändå. Både i löpning och på skridsko. Han var Essinge-kille, från början. Sedan vill jag lyfta fram Kjell Jacobsson och Sven Blom, som också var duktiga. 

Vad hade man för ersättningar på den tiden? Hade ni någon lön från bandyn? 

-Nej, vi hade 50 kronor för varje vunnen match, under många år. Om vi förlorade fick vi 25, i någon sorts traktamente. 
Man jobbade ju på dagarna, och spelade bandy på fritiden för att det var kul. Jag jobbade på BP:s bensinmack på Ekerö, och sedan på ett behandlingshem för missbrukande ungdomar. 
Det är klart att när Hammarby värvade några duktiga spelare så fick de en slant, men det var ingen som tjänade några stora pengar. 

-1969 ville jag köpa en sommarstuga i Söderhamns skärgård. Den kostade 25 000 kronor, men jag hade bara 10 000. Jag pratade med ordföranden i Hammarby, Einar Johansson, om att få låna till resten. Så jag åkte till honom i Sorunda. Han gav mig 15 000 kronor i näven, och sade ”de här ska du ha, Börje. Du har varit Hammarby trogen i alla år, och egentligen aldrig haft något betalt, så de här är dina”. Det var verkligen en fin gest. 

Hur följer du Hammarby Bandy nuförtiden? 

-Jag brukar åka in till Zinken på alla hemmamatcher, och har gjort så sedan man kom tillbaka till högsta serien i mitten av 90-talet. I alla fall gjorde jag det fram till pandemin. Tyvärr träffar jag inte så många som var med på min tid. Det är P-O Steen, som brukar stå i entrén, annars är det sällan. 
Jag håller självklart på Hammarby, även om det är kul att det går bra för Broberg nu också. 

Vad tycker du om dagens bandy överlag? 

–Jag ställer mig i gnälledet. Det har ju blivit så monotont. Man är uppe vid offensivt straffområde, men så vänder man om och börjar om börjar om. Det beror ju mycket på att alla är så bra skridskoåkare nuförtiden, även försvararna. De är som vinthundar. Det finns inte så mycket utrymme för artisterna artisterna längre. 
Jag vet inte vad man ska göra. Men en sak tycker jag att man ska förändra. För att få en hörna måste man vara inne i straffområdet. Det ska inte räcka att bara åka ned till kortlinjen och peta bollen på en motspelare, och få enkla hörnor på det sättet. Det borde man göra om. 

Hur ser du på bandyn i framtiden, vad tror du kommer hända? 

-Vi har en tuff framtid, eftersom vi inte har media med oss på samma sätt som tidigare. Förbundet är lite flata, och man är nöjd med att SM-finalen sänds i en stor kanal. Men vi måste få ut fler matcher i större tv-kanaler, så att vi håller liv i denna fantastiska sport.  

Text: Robert Tennisberg